Hos Bokunge ser jag ofta intressanta bilderboksbilder och ibland illustratörsintervjuer. Kolla också Annika Rockströms och Jessika Berglunds intervju med Kristina Digman här på bloggen från i våras!
Vad gillar du för illustration?
 |
| Liten tös förlorar sig i Hans Arnolds bildvärld ("Allra käraste syster"). |
p.s. klicka gärna på "illustrera" i vänsterspalten, under etiketter, så får du upp en massa inlägg som har med illustration att göra här på bloggen.
10 kommentarer:
Bra början Pia!
En bra illustration ska visa mer än det som står i texten, bilden ska fördjupa och skapa öppningar i berättelsen.
Bilderna kan ju också tidigt i berättelsen peka på något längre fram eller ta upp något som tidigare varit med.
Jag tycker att illustrationer ska visualisera texten på något sätt så att barn som inte kan läsa får en känsla av boken. Det blir svårare och svårare och ribban höjs hela tiden. Det är bra att det finns många illustratörer och författare så att man kan hitta det optimala uttrycket för varje bok.
Ibland ser man illustratörer blogga om material och arbetssätt, det är lite kul tycker jag. Läste just illustratören Maria Sandberg (som illustrerade årets radiojulkalender t.ex.) berätta om material här: http://tinytabbit.blogspot.com/2011/03/min-penna-och-papper.html
Har du några bra exempel på när text o bild samspelar Caroline?
Pop och Pappa klär på sig av Bosse Löthèn med bilder av Erika Kovanen är rolig. Man kan tydligt se hennes tanke om rumsgestaltning och hur hon låter det gå genom hela boken konsekvent och bilden och texten är lika tokiga. Som bonus får man en lite "leta upp hunden histora" på varje sida.
Sen tycker jag Stian Holes böcker om Herman är spännande. Där får bilden ta minst lika stor plats som texten.
Loranga, Mazarin och Dartanjang som serie av Sara Olausson är ett annat exempel på text och bild som funkar väldigt bra.
Jakob Wegelius "Legenden om Sally Jones" har bild och text men även form. Formen är ju också spännande och ger boken karaktär.
Finns det andra exempel på böcker med tydlig form?
Är det något som förlagen bestämmer eller gör författare, illustratör och formgivare det?
Egentligen skulle man jobba mer i team med böckerna än vad man görs idag, träffas och diskutera med alla inblandade för att få fram det bästa för just den berättelsen.
Jag tycker att det är svårt.
Ofta har jag en "bild av bilden", eller en bild av hela boken, av texten, av känslan det ska ge när man läser den, berättelsen sådan jag vill att den ska vara när den hörs.
Hur det luktar.
För att nå dit krävs nog samarbete.
Om inte annat kan man samarbeta med sig själv?
Hur förlagen ser på detta vet jag inte, men jag tänker att levande samarbeten och pågående samtal borde leda till bra saker, bättre böcker. om man har utrymme för att prova sig fram och jobba med idéer så händer det säkert nya mycket bättre saker.
Det jag vill berätta är sällan vare sig ord eller bild, men sen är det ord och bild som är medierna man har.
Tänja och kränga, det är vad som gäller.
Sträcka, dra och trolla.
Jag var på Uficierna i vårar, i Florens. Där finns målningar, oj, oj, oj. Renäsansen när den är som vackrast, och fullt av blommor.
Vi tittade särskilt på blommorna, det var liksom avsikten.
och de var ljuvliga.
Men utanför, i bergen, där fanns de riktiga blommorna. Under olivträden, i den gråröda jorden. och då vill man skriva så, som en morgon om våren i Italien. Med fåglar men nästan ingen trafik, dimma, fjärilar.
Hum?
Ibland tror jag att vi gör fel.
Berättar med ord det som kräver bild och försöker göra bild av det som gör sig bäst i ord?
Nu blir jag frustrerad över att bara vara textmänniska.
Text är så indirekt. Musik och bild når in genast men text är ju i det första snabba mötet alltid samma opersonliga krumelurer. Och det skapar nån slags distans, eller i alla fall långsamhet i mötet. Text är så ofta omskrivningar också, det är orden om lukten eller orden om bilden eller orden om musiken, inte orden om orden.
Och sen hela grejen med två olika konstnärliga uttryck som möts i bilderboken. Att det blir så mycket mer. Egentligen är det väldigt konstigt att det inte finns fler ungdomsbilderböcker och vuxenbilderböcker.
DET är väldigt konstigt, just det:)
Det är nog mest en gammal ovana tror jag, kolla på hur mycket fina serier det kommer nu för vuxna ( tex. Francis av Johanna Hellgren.) Det hade varit fint att få titta på bilder när man läser en roman tycker jag.
På tal om fina böcker Charlotte Gaustadts "Fannys Resa" ges ut på Rabén Sjögren! Så fint!!!
Ja, det är kul med alla dom bra serieromanerna för vuxna som kommer! Frances är en av mina senaste fina bekantskaper.
För några år sen gjorde Per Nilsson och Daniel Ahlgren en slags bildroman för unga ihop, ”Ask och Embla” som är väldigt fin. Med bild och text som växer av varandra. Även Bo R Holmberg och Katarina Stömgårds mellanting mellan roman och tecknad serie för unga, ”Eddie Bolander & jag” som fick Augustpriset verkar spännande. Den har jag dock inte läst. Det är kul när det händer något med föreställningarna om att böcker utifrån ålder ska vara illustrerade ”lagom” mycket eller inte alls eller ha en viss form.
Oh - jag har läst Eddie Bolander & jag. Blev alldeles tagen. Där samverkar verkligen bild och text, bl.a. med resultatet att de lyckas skildra samtidiga inre och yttre ordlösa processer. Bloggade om just det för ett tag sedan:
http://lundberghahn.se/lager-pa-lager/
Kerstin :)
Skicka en kommentar