Det förbjudna området, som benrangelmannen vaktar

Det finns skräck och det finns skräck. Alla är rädda för något: höjder, trånga utrymmen, ensamhet, mörker. Sådana rädslor är mest jobbiga. Sedan finns krig, tortyr och ohyggliga övergrepp: skräck som ingenting föder utom förtvivlan och vrede. Men så finns en tredje sort: skräck vi kan njuta av - om vi möter den frivilligt och i lagom mängd. Det kan vara hemska historier som berättas muntligt i flackande ficklampssken, bildligt i filmer eller skriftligt i böcker. Historierna har några gemensamma nämnare: de får oss att rysa, men av välbehag, och de handlar ofta om döden. Aurora Ljungstedt beskriver det såhär: " ...den oroliga menniskoandens ständigt gäckande sträfvan att närma sig det förbjudna området, som benrangelmannen vaktar. "

Men varför skriver du om spöken och sånt? brukar alltid någon fråga när jag är ute på skolbesök, och svaret blir ungefär: därför att jag själv tyckte om att läsa spännande böcker när jag var barn, och därför att jag är en ganska feg person som inte gillar att köra fort eller att åka bergochdalbana, utan föredrar att uppleva farliga saker genom att läsa och skriva om dem. Fördelen med att skriva egna hemska historier är att man har total kontroll över farligheterna och kan styra och ställa med dem som man vill. För ett ögonblick får man nästan en känsla av att ha kontroll över själve benrangelmannen!
Så här i midsommarveckan kan det tyckas väldigt långt till skräck och spökhistorier i ficklampssken, men kom ihåg att just den här veckan fullständigt kryllar markerna av övernaturliga väsen: älvor, småfolk, vättar och troll.  Det lär finnas anknytningar mellan våra svenska älvor som dansar likt dimslöjor om nätterna, och de döda kungar och drottningar som en gång gravsattes i stora högar, i gamla Uppsala till exempel. En urgammal älvkult från hednisk tid som förlorar sig i det förflutna, kanske bara en sägen, vem vet...Men hur det än är med det, så är en sak säker: Markerna kring oss är fulla av väsen, osynliga eller bara synliga i glimtar, i ögonvrån - och markerna är också fulla av döda: somliga högsatta, andra lagda i rösen, i massgravar, i myrar, mossar, grottor, diken. De döda finns överallt, alla de som gick före oss. Och tillsammans med dem: småfolket, de gamla, nästan bortglömda gudarna, de dansande älvorna. De har stor makt just nu i midsommartid. Men var inte rädd. Om du bara sätter ner fötterna försiktigt och bär med dig något av stål när du går ut kommer allt säkert att gå bra. Gå fort och vad du gör: vänd dig inte om. Och om de kommer - spring!