Besöka barn - och vuxna.

Om man som jag är författar/tecknare som vänder sig till barn är det väldigt viktigt och roligt att också träffa barn ibland.
För att det är ens läsare.
För att det var så länge sedan man själv var barn.
För att det är roligt.

Jag brukar ha en del rekvisita med mig på mina besök.

Jag träffar ganska små barn. Från femåringar på förskolan upp till treor och kanske enstaka fyror. Små barn är nästan alltid entusiastiska. De har frågor, åsikter och saker att berätta. Lägger sig i och avbryter och tycker de inte att det man erbjuder är något spännande så får man veta det...
Ungarna är sig faktiskt ganska lika överallt.
Man kan aldrig säkert veta vad som ska hända så jag brukar för säkerhets skull planera en tre-fyra olika prator så jag har att välja på. På det viset kan jag låta ungarna styra utan att alldeles tappa fattningen.
En sak som däremot skiljer sig mycket mellan olika barngrupper är lärarna...

För det mesta har de förberett gruppen jättebra, och läst så mycket som de hunnit. Ungarna vet vad som ska komma och har kanske till och med frågor på skrynkliga lappar som de håller hårt i handen.
Ibland har man gemensamt kommit på en fråga som man vill ha svar på, till exempel lite fakta om björktrastar - jag gör bland annat naturfakta.
Ibland har de laddat med sina egna berättelser och vill ha kommentarer.
Det är ju självklart roligt när det är så.
Jag brukar vilja prata med barnen. Jag vill veta vad de heter och höra deras frågor. Det är helt okej om de frågar ganska spontant, men de måste lyssna på svaren - och de måste lyssna på varandra.
Fast en del lärare vill att barnen ska vara tysta medan jag pratar och ta frågorna efteråt. (men tänk om vi inte hinner?)
Ibland vill de att barnen ska vara tysta helt och hållet och inte ställa en massa frågor. (hur ska jag då veta vad de funderar på?)
Till sist har jag lärt mig att börja med att säga att man får fråga, att jag vill ha frågorna för annars går det inte. Att mitt upplägg är ett SAMTAL där det ungarna har att säga är viktigt.
I en del grupper fungerar läraren som polisen som BARA håller koll så inget händer och jag förstår ju att det kanske kan vara nödvändigt. Men det är inget kul.
Och ibland sitter läraren i en hörna och gör annat under tiden, som om mitt besök inte alls vore en del av undervisningen och viktigt. Då är det ofta svårare att fånga barnen.

En sak däremot, som är jättekul är när läraren också är nyfiken, också har frågor och funderingar kring det här med böcker och bilder och riktigt kul blir det när det händer som hände i en klass under litteraturveckan i våras.
Att läraren till sist inte kunde hålla sig utan var TVUNGEN att be om lov att få visa en sak. Som han hade i mobiltelefonen. VILLE vi höra?
Klart vi ville!
Det var näktergalens sång.
Han samlade på den och när jag visade mina grejer och barnen berättade om vad de varit med om så ville han vara med.
DET var kul! Och den klassen var det väldigt lätt och trevligt att prata med, trots att några ungar satt på bänkarna och alla pratade jättemycket och vi till sist var tvungna att gå för vi hade glömt tiden...
Jessika Berglund

Björktrast