Vetskapen om hur viktig denna läsning var driver mig att lägga ner mitt yttersta på varje text jag skriver. Varje novell i en hästtidning är en chans att få stanna i läsarnas hjärta resten av deras liv. En möjlighet att ta en flicka som är rädd för att galoppera i handen och säga du är inte ensam och kanske vågar du till slut. Även om inga kritiker eller litteraturvetare någonsin tar sig fram till de texterna, så är läsarna de bästa. Min ödmjukhet inför uppdraget stort.
Den första bok jag fick utgiven är Joanna får en egen häst. Det är berättelsen om min egen uppväxt, placerad i 2000-talet. I arbetet fick jag många intressanta aha-upplevelser. Jag hittade tillbaka till de sinnesförnimmelser som är så starka när man är barn: känslan av att en regnig dag gå ut och hämta en lerig häst i hagen, doften av blöt jord och hästpäls. Men också den snopna förvirringen som uppstår när man försöker kela med sin häst och istället får en hård buff rakt i ansiktet så att man börjar blöda näsblod.
Skrivandets process är intressant. I första utkastet var det något som skorrade falskt. Joanna var kaxig, stark och drivande, precis som jag var som barn. Men jag var mer än det. Likt Peer Gynth tvingades jag skala löken och hitta in till rädslorna, osäkerheten, besvikelserna, ömtåligheten. Känslor som gömts undan, i det dolda, ordlösa. Att hitta de orden var en spännande uppgift. Och i sökandet efter dem växte berättelsens sanna röst fram.
3 kommentarer:
Läsarna är viktigast. De kan som du skriver bära med sig böckerna djupt in i själen för alltid, vilket jag inte alltid tror kritiker gör.
Kom kontakt med ett eget hästminne nu. En gammal arbetshäst som jag försökte rida på utan hjälm, det var sent 70-tal men hästen fortsatte bra beta gräs och brydde sig inte alls om att göra som jag ihästböckerna läst att den skulle göra. Hästen hette Pilo.
Jag började också läsa de här klassiska hästböckerna i slutet på 70-talet och det var dem som väckte min läs- och skrivglädje, som jag burit med mig hela livet. Så visst är de här böckerna otroligt viktiga, ingen (eller åtminstone väldigt få...) kastar sig över klassikerna det första man gör. Men har man fått läsglädjen finns ingen hejd på vad man väljer att läsa - det är bara synd att tiden inte räcker till att läsa allt jag vill :-)
Kram Mia
Spännande med att texten ändrade sig när du skrev och kom djupare in i karaktären, och att du upptäckte sådant hos dig som du inet var medveten om. Det är ganska fantastiskt att skrivprocessen kan fungera så...
Skicka en kommentar