Läsvägar

Om man kunde jobba som läsare skulle jag vilja det.
Alltså helt utan något på förhand givet syfte, jag skulle inte kritisera eller berömma, eller försöka förbättra, inte värva fler, sälja något, tycka något, förstå mig på något. Jag skulle bara läsa för min egen skull och sedan säga det jag fick lust att säga.
Ungefär som författare, fast vänt ut och in.

Det är spännande hur vi närmar oss text. Jag tänker mig att vi har vår helt egna nyckel som kan se olika ut i olika skeden i livet. Vi kommer in genom olika dörrar, det kan vara intrigen, det kan vara landskapet, eller hur vattnet rör sig, eller, förhållandet mellan yttre rörelse och inre, det kan vara tid, år, årstid, morgon eller kvällsljus, det kan vara dolda konflikter, symboler, den knappt märkbart föraktfulla tonen i en dialog, eller hur rytmen i språket förändrades när cykelfärden nerför backen övergick från förtjusning till skräck.

Titel

Jag har ett manus här hemma. Som jag har skrivit. Och det har inget namn.
Ni har kanske märkt det, att ett manus måste ju heta någonting, det går inte att komma ifrån.

Vad kan man förvänta sig av en titel? Att den ska väcka intresse? Att den ska säga någonting om innehållet? Ja, helst.

Stora krav. Få ord

Jag tycker om titlar som lämnar frågor efter sig, eller som inte riktigt går ihop. Det finns annan frukt än apelsiner. Vi kallar honom Anna. Jag smyger förbi en yxa.

Imorgon när kriget kom, läste jag en bok som hette när jag var tonåring. Jag minns inte boken, men titeln.

Och så tycker jag om titlar som är ett ord, ett ord som säger något om känslan i boken, eller kanske om innehållet. Och som blir fint när man tänker på just det ordet bara. Ord man annars kanske inte skulle ha märkt tillräckligt. Järnnätter. Skuggboxerskan. Motsols. Tiger. Trollslag.

Hur döper man ett manus? Ska man bara komma på det, som genom ett trollslag, medan man skär upp purjolök eller kliver på spårvagnen? Tänk om manuset börjar bli klart och ingen titel dyker upp? Kan man då göra något för att hjälpa den på traven?

Katja Timgren

Vinn!

"Alva och våren" med text och bild Jessika Berglund, Eriksson & Lindgren.

Snön ligger vit nu, men snart är det vår! Vinn Jessika Berglunds bok om Alva och våren helt enkelt genom att skicka ett mail till:
barnboksnatet@gmail.com
Märk mailet "Boklotteri". Jessika kommer också snart att ha en utställning på Botaniska trädgården i Göteborg, håll utkik under tips & aktuellt-fliken här på sidan!

Tack

Tack för mig och den här bloggveckan. Trevlig helg!

Maria Aminoff

Om Robin Sharma och "The Big Fives"

Robin Sharma är en av mina stora förebilder här i livet. Han har bland annat skrivit boken "Munken som sålde sin ferrari" som jag varmt rekommenderar. Robin Sharma är, liksom jag själv, jurist i botten. Jag var och lyssnade på honom en inspirerande heldag fredagen den 11 september 2009 här i Göteborg och då sade han bland annat "I became a very successful lawyer, but I became a lawyer for the wrong reasons." En av hans deviser är "Lead without title". Det handlar om att vi alla är ledare, oavsett titel och position i samhället. Vi leder våra egna liv och kan ta kontrollen över vår - och som ledare även andras - energi.

Vår köksvägg i juletid

I våras när jag bloggade berättade jag om vår köksvägg som är ett levande dokument där barnens alster och korrespondes från våra vänner samlas och visas. Så här i juletid domineras väggen av julhälsningar från vänner i när och fjärran (ber om ursäkt och överseende för kökslampan).

Mölndal 2011-01-14
Maria Aminoff

JK Rowlings fantastiska tal om vikten av att misslyckas samt att ha fantasin i behåll

För något år sedan fick jag tipset att lyssna på JK Rowlings (kvinnan bakom Harry Potter) tal till Harvards avgångsstudenter juni 2008. Det talet gick ända in i mitt hjärta och har bott där sedan dess. Vilken kvinna! Vilken förebild.
Lyssna här!

En helt vanlig arbetsdag

Idag är en helt vanlig arbetsdag som lider mot sitt slut. Jag började arbetsdagen med en rask promenad i det snödekorerade landskapet, lyssnande på min mp3-spelare. Mitt mål var franska cafét på Övre Husargatan där jag träffade Inger Granberg som jag delar sammankallandeskapet i BarnBoksNätet (nedan "BBN") med. Vi gjorde upp dagordningen för mötet på tisdag, samt stämde av datum för möten resten av våren. Inger Granberg jobbar heltid parallellt med sitt författarskap, sammankallandeskap och moderskap och vi försöker planera in våra BBN-möten så att vi båda kan vara med. I mitt liv måste datumen även synkas med min man, då vi har tre små barn som måste hämtas från dagis respektive skola. Efter mötet promenerade jag hem igen och satte mig här, framför datorn. Förutom mejlkorrespondens har jag idag ägnat mig åt sälj, säljande av min barnbok "Oliver flyttar" i första hand. Jag har ringt en flyttfirma som jag skickade boken till i december; mannen var intresserad, men vill först förankra boken i sin organisation och bad att därefter få återkomma. Vis av erfarenhet bad jag att själv få återkomma om en månad om vi inte hörts av då, vilket var OK med honom. Jag loggade informationen dels i mitt säljhäfte, dels i min säljexcelfil. Sedan satt jag och gick igenom excelfilen på nytt och försökte få tag på ett par gamla kunder för att höra om de kunde vara intresserade av att köpa fler böcker. Jag kollade åter på min största kunds (en rikstäckande fastighetsmäklarfirma) hemsida för att se om det finns fler kontor jag skulle kunna kontakta och ringde sedan franchisetagaren på ett sådant kontor, som - efter att ha frågat om priset på boken - sade att jag får skicka "Oliver flyttar" jämte ett paket med flyttkort med motiv från boken till henne. Jag har packat in boken, flyttkortsbunten, ett följebrev med priserna samt visitkort och ska lägga det på brevlådan när jag nu går och hämtar mina tre barn jämte två kompisar på dagis respektive skola. På onsdagar hämtar jag min yngste son, som är tre och ett halvt år, klockan 13.30. Ännu en arbetsdag lider därmed mot sitt slut.

Mölndal 2011-01-12
Maria Aminoff

Maria Laukkas punkter på vad en bra bilderboksrecension bör behandla

Den 12 november förra året var jag i Stockholm på ett heldagseminarium arrangerat av bland annat Nordiska Akvarellmuséet på temat "Kris i det nordiska bilderbokslandskapet?". Seminariet hölls i och i närheten av Konstfacks lokaler och programmet var fullspäckat. Den ena flashiga powerpointpresentationen följdes av den andra. Efter lunch var det dags för Maria Laukka, en finlandssvenska jag träffat i Helsingfors för ett par år sedan. Maria Laukka befinner sig på livets höst, ålder osagd. Hon är författare, kritiker och bilderbokshistoriker. Från programbladet visste jag att anförandet skulle handla om ”den livsviktiga kritiken och diskussionen kring bilderbokens text och bild”. Maria Laukka började med att berätta att hon som glad pensionär startat ett antikvariat; redan då hade hon fångat mig som lyssnare. Hon fortsatte:

Finnes: Vackra, finska bilderböcker

Sökes: Kris och kritik

Sedan satt vi, en stor publik som fyllde Konstfacks hörsal och antecknade febrilt allt vad vi orkade, varje ord vi kunde få ned från Maria Laukkas anförande, framfört helt utan tekniska hjälpmedel, från en klok, outsinlig källa som varit med i många, många år. Detta är vad jag fick ned i min moleskine:

Personligt men inte privat, tack!

Jaha. Så var det januari, måndag och ett nytt arbetsår tar sin början, för mig ett nytt arbetsår i min nya yrkesroll: författare. Som författare brottas jag med frågeställningar jag aldrig stött på eller haft anledning att fundera närmare över som jurist. En av de frågeställningar som jag grubblat mycket på som författare är hur jag lyckas skriva på för mig rätt nivå, en fråga som kanske skulle kunna sammanfattas i orden: "personligt, men inte privat".