Problemet med ängsliga och/eller tidspressade vuxna som väljer bort berättelser med mörka skuggor dyker upp då och då. Sassa Buregren och Maud Mangold avslutade t.ex. sitt inlägg häromdagen: "inte har väl dagens barn slutat fundera över ensamhet, övergivenhet och annat svårt?"
Självklart inte. Och även om det var en retorisk fråga kan det ju passa bra att berätta hur sagorna kan bli när barnen själva får styra innehållet.
Jag jobbar en hel del med en speciell form av muntliga berättarverkstäder i 1:or och 2:or. Grundidén med metoden jag använder är att barnen hela tiden ska bestämma innehållet i de sagor och berättelser vi gemensamt hittar på,
men att jag som ledare ställer de frågor som behövs för att berättelsen ska bli mer än "sedan hände det och sedan hände det."
Det brukar börja med en enkel situation, ofta sagobetonad:
Det var en gång en pojke som bodde i en skokartong ... Det var en gång en spökflicka som bodde i ett stort slott ...Långt ute i skogen satt ett troll på en sten ... Ja, ni fattar galoppen. Vi leker med omständigheterna för pojken, spökflickan, trollet eller vad det nu må vara, och snart blir det dags att hitta på en svårighet eller ett bekymmer till vår huvudperson.
- Han kände sig ensam!
Jag sitter där men en grupp på 10-15 pigga, småbusiga, klarögda 7-åringar, och deras förslag är nästan alltid detta:
Ängsliga vuxna är ängsliga i onödan, då. Tankarna på det svåra finns där redan. Och då handlar det inte om att välja eller välja bort böcker, utan om att välja till tillsammansläsning.
Däremot är det viktigt HUR vi författare och illustratörer närmar oss och behandlar svåra teman. Och det är ju värt ett helt eget samtal.
Det finns förresten bara ett problem som barnen i en berättarverkstad återkommer till oftare än ensamhet.
- Han kände sig rädd!
Självklart inte. Och även om det var en retorisk fråga kan det ju passa bra att berätta hur sagorna kan bli när barnen själva får styra innehållet.
 |
| Ung illustratör visar "work in progress" |
men att jag som ledare ställer de frågor som behövs för att berättelsen ska bli mer än "sedan hände det och sedan hände det."
Det brukar börja med en enkel situation, ofta sagobetonad:
Det var en gång en pojke som bodde i en skokartong ... Det var en gång en spökflicka som bodde i ett stort slott ...Långt ute i skogen satt ett troll på en sten ... Ja, ni fattar galoppen. Vi leker med omständigheterna för pojken, spökflickan, trollet eller vad det nu må vara, och snart blir det dags att hitta på en svårighet eller ett bekymmer till vår huvudperson.
- Han kände sig ensam!
Jag sitter där men en grupp på 10-15 pigga, småbusiga, klarögda 7-åringar, och deras förslag är nästan alltid detta:
- Han kände sig ensam!
Det sitter ingen vuxen där och talar om vad de borde hitta på. De väljer det här temat, gång på gång. Sedan vill de förstås hjälpa huvudpersonen ur ensamheten. Ofta med hjälp av uppdykande, snälla kamrater, en liten hund eller magi.
Det sitter ingen vuxen där och talar om vad de borde hitta på. De väljer det här temat, gång på gång. Sedan vill de förstås hjälpa huvudpersonen ur ensamheten. Ofta med hjälp av uppdykande, snälla kamrater, en liten hund eller magi.
 |
| En ensam katt på en sten i vattnet. Och så börjar det regna ... |
Däremot är det viktigt HUR vi författare och illustratörer närmar oss och behandlar svåra teman. Och det är ju värt ett helt eget samtal.
Det finns förresten bara ett problem som barnen i en berättarverkstad återkommer till oftare än ensamhet.
- Han kände sig rädd!
/Kerstin Lundberg Hahn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar