Just nu hinner jag inte skriva så mycket. Jag har ett annat heltidsarbete som också kräver en del engagemang. Det som inspirerar mig där för att jämföra med skrivandet är att tillsammans med kollegorna göra livet lite bättre/mer hanterbart för de vi är till för, anställda för att hjälpa.
När jag skriver är det känslor av otillräcklighet eller rädsla eller frustration som inspirerar mig.
Tyvärr.
Jag tror att de författare och konstnärer som har störst förmåga att glädja andra gör störst nytta, då vi lever i ett samhälle där många lider.
De böcker som jag gett ut speglar mig själv som ett ganska trist ensamt tjockt skolbarn till råga på eländet rödhårig, som stod där på skolgården och funderade.
Kan det glädja någon?
Kan det förbättra världen?
När jag var mycket ung skrev jag för att förstå mig själv men också för att förstå andra. Jag gick skrivarkurs ett helt år på Åsa Folkhögskola i Sköldinge. Där bodde jag på internat träffade många olika människor som gjorde stort intryck på mig. Den tiden bär jag alltid med mig och minns med värme. Jag lärde mig att det inte bara fodras talang för att skriva.
Jag läser gärna och jag funderar mycket över möten med andra människor. Det finns så mycket som kan inspirera. Ett samtal på en spårvagn, en mygga som precis dött eller en doft av vår.
Mitt arbete gör också att jag ofta tänker på alla berättelser som inte blir skrivna. Så mycket i alla människor och i alla människors liv som aldrig blir berättelser eller böcker.
Detta är en mycket stor frustration att bära. Och om den frustrationen leder någonstans och om jag någonsin kan skriva något som kan glädja någon annan återstår att se.
Inger Granberg
