Inget stort händer när man håller tillbaka - Peptalk av Christin S. Salander

I helgen tittade vi på en film som hette "Home Run". Det var en riktig Hollywood-rulle, riktigt snyftig, men just den här lilla snutten grep tag i mig.

Här har vi den lilla killen i Baseboll-laget som fick en boll i ansiktet för flera år sedan och nu är rädd för att det ska hända igen. Han står där med slagträt i handen och det är meningen att han ska slå till bollen och få till en riktig "homerun" så att laget ska få poäng, men han är ju rädd för hur ont det gör när bollen träffar rakt i ansiktet − så han håller tillbaka. Och då kommer förstås tränaren (som är stor basebollstjärna och alkoholiserad, men vägrar inse det, och det är egentligen honom filmen handlar om; det är faktiskt en riktigt bra film) och säger det där ofrånkomliga: "Du, visst var det så att du fick en boll i ansiktet för si och så längesen och det gjorde ont, eller hur? Men hur ofta händer det egentligen? Inget stort händer när man håller tillbaka." Och killen ler stort, förstår hur sant det är och drämmer till bollen så den flyger långt, långt iväg och så sätter han fart och springer sitt segervarv.

Bloggstafetten - Min kreativa process

REFUSERING OCH PUBLICERING

Tanken var att jag skulle skriva om skrivprocessen. Just nu är min skrivprocess mest en refuseringsprocess. Min första roman, Punkindustriell hårdrockare med attityd, kom ut 2007 och vann året därpå Författarförbundets pris för bästa ungdomsdebut. Sen dess har jag skrivit 2,5 bok men inte fått något utgivet. Än.

Glödande pappersark från helvetet

I början kändes varje refuseringsbrev som glödande pappersark från helvetet. Jag hade tankar på att hoppa från klippor och allt möjligt dumt. Nu läser jag breven snabbt en gång och eldar sen upp dem. Nä, men jag lägger dem i pappersinsamlingen. Och om det sker via mejl brukar jag slänga refuseringarna i den digitala papperskorgen.

Författarintervju med Ellie Lind

Berätta lite om din bok.

Boken jag har skrivit handlar om trollet Jens och hans vänner i Trollhult. Han är på väg till sin kompis Mona. Tillsammans ska de blanda chokladdryck, så Jens behöver gå till Geta-Per och hämta mjölk. Hos Geta-Per och Ellen får han chansen att lära sig hur man mjölkar en get. Allt går dock på tok och Geta-Per hamnar på marken och lyckas inte komma upp. Jens behöver då klättra upp i det högsta trädet i Trollhult, Trädet där ekot bor. Det är ett träd som används när trollen har problem och behöver kontakta varandra. Trädet är högt och Jens får samla mod för att klättra hela vägen upp. En tjuvaktig skata ser sin chans och ger sig på Jens. Skatan tar tag i Jens ring i örat och flyger iväg med honom. Till sist lyckas Jens klättra hela vägen upp. Han ropar ut ett meddelande som ekar över hela Trollhult. Geta-Per, Ellen och Jens får den hjälp de behöver.

Bloggstafetten - min kreativa process

En smula tacksamhet

På morgonen när jag vaknar räknar jag upp tio saker som jag känner tacksamhet för. Det är en övning som jag gör i syfte för att omprogrammera hjärnan. Finns det andra människor som har tröttnat på tankeinvasionen, framtidsoron och alla rädslor som vanligtvis attackerar oss så fort vi vaknar? Finns det någon som tror att det går att omprogrammera sitt beteende?

Övningen är tämligen svår och kräver en del disciplin men efter några månader börjar tankestormen avta och det blir ganska tyst i mitt huvud. Jag fokuserar på de allra enklaste förnimmelserna. Har jag sovit gott i natt? Känner jag mig utvilad? Jag tackar för det och dröjer en stund vid känslan av välbefinnandet som infinner sig. Just då minns jag en intressant dröm som jag hade i natt. En gammal bekant lämnade presenter utanför min lägenhet: handmålat papper, chokladaskar och solfjäderformade penslar. Allt var omslaget i glansigt blått papper.

En besynnerlig dröm. Jag ler mot mig själv och betraktar de lekfulla molnformationerna genom takfönstret. Min övning går ut på att tänka ut minst tio saker som jag känner glädje över. Jag tänker på den fina drömmen, min goda hälsa, den varma sängen, mitt vackra hem, tryggheten och friheten som jag känner. När jag börjar tänka på alla små saker som jag känner tacksamhet för, inser jag hur lätt det är att minnas andra saker som är viktiga.

Istället för att rusa ur sängen dröjer jag kvar en stund till, tittar genom takfönstret och ler brett mot mig själv. I dag ska jag måla med solfjäderformade penslar eller skriva en dikt. I dag ska jag vara kreativ. Det är kanske det drömmen försöker säga mig. Avståndet mellan dröm och verklighet är bara en smula tacksamhet.

/ Laura Popa

Författarintervju - Mattias Lönnebo

Berätta lite om din kommande/senaste/nya bok.

Min senaste bok heter ”Genom Skuggornas dal” och gavs ut hösten 2013 på Verbum förlag.

Det är en fantasybok som av flera recensenter liknas vid ”Mio min Mio”, vilket känns hedrande. Den är definitivt inte ett plagiat, men på liknande sätt en klassisk hoppingivande saga med ett gott budskap. Jag ville att den skulle vara modern: Det skulle finnas med både män och kvinnor och jag ville undvika könsstereotyper. Samtidigt ville jag att den skulle vara klassiskt tidlös: Den utspelar sig i en medeltida miljö. Drottningens pärlor blir stulna och efter det går allt dåligt i landet. Det invaderas av små demoner ”Störarna” som inte låter någon vara ifred. De avslöjar alla hemligheter och sår split och osämja. Livet blir alltmer outhärdligt i det lilla landet.

Vävarpojken, Dag och smedsflickan, Liv drömmer samma mardröm om Skuggornas dal. De beslutar sig för att bege sig dit och återfinna pärlorna så att freden och friden kan återställas i riket.

Spänning och humor utlovas. Ålder 9-12 år.

Bloggstafetten - min kreativa process

Jag undrar ofta var alltsammans kommer ifrån. Idéerna, inspirationen. Hur är det egentligen möjligt att gå från ingenting till flera sidor sprudlande text på bara några timmar? Kommer alltsammans bara från mitt huvud eller finns det ett annat ursprung? En hemlig och mystisk källa som vi i då och då får möjlighet att hämta upp inspiration ur? En plats där idéerna svävar runt som maskrosfrön och bara väntar på att landa i en hjärna som de kan börja gro i?

För mig börjar processen ofta med en bild, en scen, ett fragment av något större. Ibland (det vill säga nästan aldrig) tar det bara några minuter innan jag förstår helheten, jag vet vad som har hänt och vad som kommer att hända, och då är det bara till att skriva. Men för det mesta måste jag vrida och vända länge på den där bilden för att verkligen förstå. Vissa bilder kan ligga i mitt huvud i flera år innan jag får någon rätsida på dem. Men det är okej. Jag inbillar mig att mitt undermedvetna vet vad det gör, att det jobbar även då jag sysslar med annat. Och plötsligt en dag så finns helheten där, eller åtminstone något jag kan börja arbeta med, något som har en framåtrörelse även om allt inte är riktigt glasklart än, och jag börjar skriva.

Ibland händer det förstås att jag börjar skriva ändå, utan att veta något alls. Det brukar inte sluta väl och berättelsen självdör efter några sidor. Jag har en hel mapp med sådana försök på datorn. Ibland tittar jag igenom dem och letar efter livstecken. Det finns sällan några. Det är som om jag i min iver att försöka skriva ner något som inte var redo att skrivas strypt själva energin i berättelsen, eller kanske förbrukat den på förhand.

Ofta tänker jag att det är tur att jag är ganska snabb med själva skrivandet eftersom idéerna tar så lång tid att mogna. Språket lyder mig åtminstone, det är något som jag kan bestämma över och kontrollera. Idéerna däremot, det är en helt annan femma. 

/Camilla Jönsson

Vill du bli rik på dina böcker?

"Vill du bli rik på dina böcker?"
Den ytligt bekante mannen kisar med ögonen när han ställer frågan. Lite underligt, tycker

jag då kulverten vi sprungit på varandra i inte har något direkt skarpt ljus. Snarare tvärtom.

”Eh, tja, jo, det antar jag”, svarar jag ärligt.

Han ler. ”Tänkte väl det. Men det är inte alls många författare som blir rika. Dom flesta får jobba med annat.”

Inom mig skriker jag åt honom: TROR DU INTE ATT JAG VET DET?!?

Bloggstafetten - Min kreativa process

För mig handlar kreativiteten mycket om att hitta sätt för att släppa fram den. Mental och praktisk förberedelse. Jag måste ha ordning på skrivbordet och en hyfsat tom almanacka, och det gäller även roliga aktiviteter. Sedan ställer jag in mig på att gå in i bubblan. Det där klivet in kan vara oerhört ansträngande, jag håller helt med Malin om att kreativitet är hårt arbete.

Speciellt om det handlar om en lång text så behöver jag befinna mig i den kreativa bubblan länge, helst flera veckor i taget. Då är det berättelsen som har högsta prioritet, även om jag gör en hel massa andra saker under tiden. Det får till följd att de där andra sakerna sätter spår i berättelsen: en kvinna på bussen ger drag åt en karaktär, en händelse som rapporteras i nyheterna ger en association, platser och atmosfärer sätter avtryck i texten.

Det är olika hur mycket kraft och tid en berättelse kräver innan den är färdig. Ibland rinner

texten bara ur mig, medan andra texter måste skrivas om och bearbetas i åratal. Varför är det så olika? Jag hittar sällan svar på det. Bara att lusten måste finnas med, även vid femte eller tionde omskrivningen. För utan den där speciella drivkraften som tvingar mig in i bubblan så blir det ingenting.

/ Maud Mangold

Alla medel är tillåtna - Jessika Berglund visar sitt redigeringsknep

Jag har ett knep för att få överblick över en längre text.
I går använde jag mitt knep, så här; jag skrev ut alltihop och la det i ordning på golvet.
Sen tog jag färgsorterade knappar och la på papperna. Varje färg betyder ett tema eller vad man ska säga. En känsla kanske, eller något annat som återkommer då och då. Med knapparnas hjälp ser jag om rytmen fungerar.
Nyfiken på att läsa HELA inlägget?