För den vuxne läsaren står det klart att detta handlar om ett ensamkommande flyktingbarn skrev recensenten på Btj. Men … stopp där, tänkte vi så? Ja, som en möjlighet bland flera. Eller kanske ett barn som flyttar till ett nytt land - eller ett adoptivbarn - eller en som tillfälligt lämnas - eller bara en som fantiserar om att rymma hemifrån.
 |
| Här har Kokong rymt tillbaka till den tomma järnvägsstationen. Ensam, men inte övergiven - för redan på nästa bild kommer hans nya "pappa" för att ta med honom hem igen. |
Berättelsen är medvetet vag i konturerna för att många ska känna igen sig. Och förhoppningen är förstås att många barn ska ha glädje av att läsa den. Men recensenten fortsätter: Men den dominerande känslan är otrygghet, och jag undrar om det blir alltför obehagligt för barn oavsett tidigare erfarenheter? Kanske kan det vara en bra bok att läsa i grupp vid speciella situationer, för att öka empatin för utsatta barn.
Det har ju diskuterats åtskilligt om barnlitteraturen och dagens ängsliga vuxna. Vi undrar om inte recensenten är en av dem? Inte var väl våra egna, nu vuxna, barn så känsliga. Och är det inte så att barn behöver berättelser som berör de där svåra och mörka tankarna som hör livet till? För inte har väl dagens barn slutat fundera över ensamhet, övergivenhet och annat svårt.
Sassa Buregren & Maud Mangold
5 kommentarer:
Jag skulle vilja länka till DN idag, och barnläkare Olle Jeppsson, om flyktingbarn och apati. Kanske inte hänger ihop direkt med "Kokong", men känns ändå relevant. Bra och svår. Läs gärna:
http://www.dn.se/kultur-noje/omanskligheten-tranger-sig-pa
/Pia
Ängsliga vuxna - det skulle kunna vara temat för nästan vad som helst tror jag. Vuxna skyggar hela tiden!
Vad gäller Kokong (och så mycket annat) måste man våga lita på att ungen sätter in berättelsen i det sammanhang där den ska vara - för det barnet. Då är det olika slags ensamhet för var och en. Och det där STORA, verkligt SKRÄMMANDE som man lämpligen tar i en särskild grupp ser nog inte de andra barnen ens.
Att man hänger berättelsen på den erfarenhet man har. Vi vuxna vet så mycket om världen och det gör att den ofta är för hemsk.
Själv fick jag en adoptivsyster när jag var 4 så en värld utan övergivna och förhoppningsvis räddade barn har liksom aldrig funnits.
Mest av allt handlar boken för mig om att BLI HITTAD, inte att komma bort...
Jag tycker att Ulla Redin brukar resonera klokt kring det här om hur och vad man läser in i en berättelse.
Någon som har en bra länk?
Nu har jag läst Pias länk också.
Gör det!
Det är det hemska när det är för hemskt, men det är inte blunda man ska göra då utan reagera och säga emot!
De apatiska barnen, det måste väl vara ensamhet i sin allra yttersta spets? Alla är ensamma, barnen, deras föräldrar, läkaren, flickans klasskamrater som kommer på besök och tvingas bevittna hur vuxenvärlden som de förhoppningsvis lärt sig lita till lämnar det här barnet alldeles i sticket. Den dumma jävla vuxenvärlden som inte tror sig om mer gott än såhär. Då är alla övergivna och ingen hittad.
Ja,läs artikeln i DN.
Nu har jag också läst. Övergivna och dessutom försöker man aktivt osynliggöra!
Skicka en kommentar