Brev inspirerar. Maria Gustavsdotter är en författare som använt gamla brev i släktens ägo som stomme till den fascinerande boken ”Från Din syster Lovisa”. Har du inte läst den: gör det!
Min första brevvän fick jag när jag bara var sex år. Farbror Janne hette han, bodde i huset intill och var sisådär 65 år äldre än jag. Men vilka spännande brev han skrev! Och på väggen i köket hade han en klockkedja gjord av renaste guld . . .trodde jag, tills han berättade att den var ett hårsmycke från Dalarna och att håret var hans mammas. Jag trodde knappt på honom.
Trettio år senare grävde jag fram hårsmycket ur minnet och skrev boken ”Den försvunna tvillingbroschen” (med fantastiska illustrationer av Fereshteh Fazeli) om en flicka på 1800-talet som bara har ett enda minne av sin mamma: en brosch . Den broschen hjälper henne att hitta det hon mest av allt önskar sig: en familj som älskar och bryr sig om henne.
4 kommentarer:
Brevvänner, ja, det hade jag också som barn - man samlade nästan på dem och fick kontakt via Kamratposten och andra ställen. Det var alltid kul när det kom ett nytt brev. Ett bottennapp minns jag dock, en gubbe, men inte som din snälla farbror utan en värre sort som svarade på annons och gärna ville bjuda in mig och min kompis - vi var väl 11 eller 12 - hem till Småland för att dansa nakna framför brasan i bara raggsockorna...Fast när man tänker på nätgubbarna nuförtiden som låtsas vara barn, var han väl ganska oskyldig som ju avslöjade sin böjelse för raggsocksdans sådär medetsamma...
Men nu spårade jag ur - brev är väldigt spännande och din broschbok låter också spännande!
"Raggsocksdans"...hu!
/Åsa S
Något att tänka på för dem som idag kan nå varandra ögonblickligen med mobil, facebook, mail. Dom missar tjusningen av att längta, tror Mariann
Brevvänner hade jag också. Det var så kul varje gång jag kikade i brevlådan och såg att det kommit ett brev. Boken låter spännande, den skall jag låna på biblioteket.
Skicka en kommentar