lördag 5 februari 2011

Om läsning II

Jag läser nästan inga barnböcker. Delvis beror det förstås på att jag inte har några lämpliga barn att läsa högt för. Men också på att jag inte vill veta, inte vill styras av vilka strömningarna är för tillfället. För det gäller ju att ha egna idéer och att hitta ett eget uttryck. Jag inbillar mig att det där sköra och flyktiga som idéerna faktiskt är kan störas och förstöras om jag lyssnar för mycket på tidens strömningar och uttryck.

Ett annat skäl är att jag är livrädd för att omedvetet stjäla något. Idéerna kommer ju någonstans ifrån och det är inte alltid man är medveten om vilka tankar, figurer eller bilder som hoppar in i en bok. En hel del är förstås sådant man läst och det vore förfärligt om jag oavsiktligt skulle plagiera något från en kollega!
Någon som känner igen det här? Kanske något att diskutera vidare?
Maud Mangold

6 kommentarer:

Arro sa...

Precis likadant är det för mig - jag vågar inte läsa några nyare barn-och ungdomsböcker, just pga rädslan att omedvetet ta efter. Särskilt lätt hänt om det är en bok man tycker mycket om. Så vi författare bör kanske bara läsa böcker vi inte gillar, men det känns ju trist...

Katja sa...

Det här är en mycket intressant fråga.
Som hänger ihop med frågan om hur man betraktar sig själv som författare.
En solitär med sina egna idéer, eller en del i ett större sammanhang. (eller båda…)
Man kan också vända på resonemanget. Kanske kan det vara en fördel om man vill skapa något nytt att ha koll på vad som redan finns. Och kanske tar man avstamp i det...
Kanske är vi alla en del i ett större sammanhang där det man själv skriver blir möjligt att skriva tack vare det andra redan har skrivit.
Att man kan se på det som att det också finns ett gemensamt utforskande av skrivandets möjligheter som vi enskilda författare är en liten del av.
Jag har läst något så bra apropå det här, men var? Var det i Pia Tafdrups ”Över vattnet går jag”? Synd att jag inte hinner kolla upp…

andrea sa...

Själv tänker jag så här: ingen har patent på idéer, de är fria och finns i luften vi andas. Och inte sällan bär flera personer på en idé man tror sig vara ensam om - vissa idéer ligger helt enkelt i tiden utan att man själv är medveten om det.
Men en idé är ändå bara något flyktigt och det är inte svårt att få idéer. Konsten är att förvalta en idé, plocka ner den, utveckla den med glädje, besatthet, arbete och gott sittfläsk. Det är där avgörandet står om det ska kunna bli något verkligt eller förbli en fjärran dröm. Men allt börjar såklart inne i huvudet med en längtan att få förverkiga en idé.

Jessika sa...

Läste någonstans att det finns bara , jag tror det var, sju historier att berätta. Något om döden och att växa upp eller träffas eller utstå prövningar och söka sanningen, jag minns inte.
Men nerkokt blir det i alla fall inte fler än högst sju.
Som berättas om och om igen.
Rädslan för att sno någons idé handlar naturligtvis inte om det, men ändå gillar jag tanken på att vi alla berättar samma sak om och om igen, det blir aldrig färdigt. Andras idéer är då delvis mina, fast jag får förstås förvalta och uttrycka dem själv.
Det man kan råka sno av någon är kanske uttrycket? Men också det delar man med många.
Ibland läser jag något som är besläktat med mitt eget och om det då är bra blir jag närmast gråtfärdig.
För att orden ligger där redan, i sina rader och jag får söka andra rader.
För att det är vackert.
För att det finns en stark önskan om att få berättelsen berättad och att denna önskan ytterst är större än lusten att själv stå för berättandet.

Caroline sa...

En musiker som fick sina riff ständigt plagierade sa med ett leende " Tänk att mina låtar är så bra att de till och med snor dem" Jag gillar det!
Det som Andrea upplever med samtids idéer är märkligt, det är som om det finns en golfström av idéer som flyter fram i luften och det kan vara många som uppfattar dem samtidigt. Många konstnärer jobbar med en frågeställning och det kan ju vara samma fråga man arbetar med...är det att sno då?
Influenser som man snappar upp och lägger ihop i sina egna berättelser blir väl ett eget uttryck,eller?

Caroline sa...

Eller som elitidrottsmännen som hela tiden jämför sig med varandra för att utveckla sin egen förmåga, utan varandra slutar man utvecklas och växa.