"Och vad läser du själv?" den frågan får jag ganska ofta. Som om författare borde läsa speciellt bra litteratur. Svaret är "Allt möjligt, högt och lågt - och hela tiden!" Men jag läser bara det jag har lust med. Om jag inte har lust åker boken in i hyllan igen - eller tillbaka till biblioteket. Tålamodet är kort. Blir jag inte fångad av en bok så dröjer det innan den (eventuellt) får en andra chans. Och jag har inga listor över böcker som jag tänker läsa. Det är slumpen som styr vad det blir - ofta är jag lat och tar böcker som är frontade på biblioteket.
Gårdagens skörd från biblioteket. Kommer jag att läsa allihop? Kanske, kanske inte. Jag har olika böcker vid sängkanten, köksbordet och så hörböcker för promenader/motion. Min erfarenhet är att det är helt omöjligt att veta på förhand vad som kan komma till användning i mitt eget skrivande.
"Den fjärde åldern", Patricia Tudor-Sandahl (en så otroligt vis människa)
"Den omöjliga kedjan", Thomas Malm (idéhistoria, om vår västerländska världsbild)
"Höstoffer", Måns Kallentoft (skriver bra deckare)
"Upptäckten av currywursten", Uwe Timm (det översätts alldeles för få tyska romaner!)
"En otrogen man", Petra Hammersfahr (ännu en tysk, psykologisk thriller)
"Skugga Baldur", Sjón (för att jag var på Island i höstas)
"Melankoliska rum", Karin Johannisson (idéhistoriker och en absolut favorit!)
"Mask, litteraturen som gömställe", Kristoffer Leandoer (om pseudonymer, autencitet, metaromaner etc)
"Elefantskötarens barn", Peter Høeg (han med fröken Smilla, ni vet)
och slutligen
"Kinesen", Henning Mankell (hörbok, för promenad eller motionscykel)
Maud Mangold
6 kommentarer:
Som författare bör man säkert läsa massor.
Och bra.
Men det är svårt att läsa samtidigt som man skriver, samma dag och tid alltså, orden i huvudet används redan.
Jag har mycket mera LUST att läsa än jag verkligen läser.
Böckerna ligger i en enorm driva på en byrå och väntar, drivan fylls på snabbare än den betas av. jag läser uteslutande skönlitteratur, och absolut mest ungdomsböcker. det bara blir så, har alltid blivit så. det är något med formatet på ungdomsböcker som tilltalar mig, att historien är komprimerad och ofta väldigt närvarande.
"Melankoliska rum", Karin Johannisson har jag just börjat läsa. Den verkar jätteintressant, men inte superlättläst, får se om jag kör fast, hoppas inte. Kan lära sig mycket intressant. Kanske har jag "neofobi" ( = sjuklig rädsla för allt nytt) eller "klinomani", det kände jag tydligt imorse (= sjukligt behov av att stanna i sängen).
/Pia
Ja, det känner jag igen Jessika. Lusten att läsa men att det inte riktigt sker..konstigt! Läste mycket, mycket, när jag var ung och yngre.
Känner också igen det där med när man skriver själv. Nu skriver inte jag mycket, men bilderna liksom skriver sig också. Man blir så fylld av det att det finns nästan inte plats för mer sånt. Och det är en ständig påfyllnad av den kreativiteten. Nästan läskigt, ett evighetsdjur...
Kreativitetskreatur, mani, fobi.
Jag känner också igen det här. Böcker bärs fram och tillbaka till biblioteket i spännade travar som aldrig hinner läsas. För man skriver istället och är för upptagen av sin egen berättelse för att kunna intressera sig för några andra. Eller har inte plats för fler ord helt enkelt.
Ibland hjälper det att läsa i någon annan genre än man själv skriver, jag läser gärna serieromaner till exempel. Också för att jag inte vet något om bild och fortfarande har kvar förmågan att bara uppskatta det utan att veta något om varför...
Jag kan inte heller läsa under skrivperioder. Fel: jag läser om böcker då, gärna lättsmälta t ex deckare. Jag hade en lång period när jag (under skrivperioder) läste om Wallanderböckerna kanske fyra fem gånger. Det blir som att träffa nån man känner till sist, slå upp sidan 129 och träffa Kurt på ett fik. Rensar hjärnan och så blir det lättare att somna.
/Maud
Skicka en kommentar