Självklart inte. Och även om det var en retorisk fråga kan det ju passa bra att berätta hur sagorna kan bli när barnen själva får styra innehållet.
 |
| Ung illustratör visar "work in progress" |
men att jag som ledare ställer de frågor som behövs för att berättelsen ska bli mer än "sedan hände det och sedan hände det."
Det brukar börja med en enkel situation, ofta sagobetonad:
Det var en gång en pojke som bodde i en skokartong ... Det var en gång en spökflicka som bodde i ett stort slott ...Långt ute i skogen satt ett troll på en sten ... Ja, ni fattar galoppen. Vi leker med omständigheterna för pojken, spökflickan, trollet eller vad det nu må vara, och snart blir det dags att hitta på en svårighet eller ett bekymmer till vår huvudperson.
- Han kände sig ensam!
Jag sitter där men en grupp på 10-15 pigga, småbusiga, klarögda 7-åringar, och deras förslag är nästan alltid detta:
- Han kände sig ensam!
Det sitter ingen vuxen där och talar om vad de borde hitta på. De väljer det här temat, gång på gång. Sedan vill de förstås hjälpa huvudpersonen ur ensamheten. Ofta med hjälp av uppdykande, snälla kamrater, en liten hund eller magi.
Det sitter ingen vuxen där och talar om vad de borde hitta på. De väljer det här temat, gång på gång. Sedan vill de förstås hjälpa huvudpersonen ur ensamheten. Ofta med hjälp av uppdykande, snälla kamrater, en liten hund eller magi.
 |
| En ensam katt på en sten i vattnet. Och så börjar det regna ... |
Däremot är det viktigt HUR vi författare och illustratörer närmar oss och behandlar svåra teman. Och det är ju värt ett helt eget samtal.
Det finns förresten bara ett problem som barnen i en berättarverkstad återkommer till oftare än ensamhet.
- Han kände sig rädd!
/Kerstin Lundberg Hahn
3 kommentarer:
Intressant att temat ensamhet kommer upp så ofta. För små barn ligger nog ensamhet nära begreppet övergivenhet. Och att bli övergiven är ju det farligaste en liten försvarslös unge kan råka ut för. Samma sak gäller för alla arter, från lejonunge till kaninunge - och människobarn.
/Maud
Även den andra känslan som låg nära till hands för barnen hör ju ihop med detta. För få saker är väl så skrämmande för små barn som upplevelsen att man tappat bort föräldrarna och plötsligt är ensam i världen?
Tankar kring döden är ju ett annat tema som sysselsätter barn mycket.
Det minns jag både från mig själv som barn och när jag tänker på mina egna barn. Första gången man på riktigt förstår att man inte är odödlig är nog speciell för de flesta.
Skicka en kommentar