Jag har tänkt på bokhyllor. Vad man har där och hur det hamnade där.
Man gör nog rätt i att smygtitta i folks bokhyllor första gången man hälsar på, tänkte jag.
Ett helt liv kan ju gömma sig där, barndomens berättelser, böcker som dök upp vid precis rätt tillfälle, sådana man läst högt för någon speciell, eller glömt bort, eller bläddrat sönder, eller - som blev livsviktiga.
Som skapande människa har man kanske också någon slags personlig konstnärlig historia i sin bokhylla, tänker jag. Böcker som en gång fått en att själv börja skriva och illustrera. Eller författare och illustratörer man ser upp till, inspireras av, lär sig av, irriterar sig på och så vidare.
Så jag tänkte att vi kan ta oss en liten smygtitt här. Några saker man har där, böcker, eller annat. Hur hamnade de där till exempel?
/Katja Timgren
9 kommentarer:
Barndomens berättelser... De här har jag ett speciellt förhållande till:
http://piajohansson.blogspot.com/2010/08/gunga-swing.html
särskilt boken i bilden i mitten.
/Pia
Oj, Katja! Nu skulle jag kunna bli sittande här hela kvällen. Eller snarare springandes mellan bokhyllan och datorn då, med en förbryllad rynka i pannan kanske. Men det har jag inte tid med. Jag måste ta ett varmt bad, nämligen. Men mitt första litterära identifikationsobjekt vet jag utan tvekan vilket det var´- Ivar Arosenius "Lillan". Kanske var det också i "Kattresan" som jag för första gången drogs till "det ruskiga":
http://lundberghahn.se/sonderalskade-bocker/
/Kerstin
Jag blev så inspirerad av din fråga redan igår, men så pajjade datorns uppkoppling - så är det jämt här.
Så nu har jag dessutom hunnit tänka.
Jo, för jag pratade om bokhyllor med sonen och hans bokhylla är ännu mer välkomponerad än min. Det är som att bokhyllan är något mer än bara en möbel att förvara böcker i.
Och böckerna är något mer än berättelser mellan pärmar, sådant man läst och sådant man ville läsa blandat.
Vi enades om att bokhyllan också är en självbild. Ett slags självporträtt och när man står framför sin bokhyllan kan man i bästa fall lite grand få syn på sig själv.
Att man valt dessa titlar, kanske just dessa utgåvor och sedan ställt dem i just den här ordningen. Vissa böcker får inte vara med. Andra blir ditställda av lite diffusa önskningar om att vara någon annan.
Eller just den man är, men det är lättare att synas i böckerna.
Det hela är oerhört pretentiöst, det vet vi...
När det sen kommer hem ett besök av din kaliber Katja, som liksom oskyldigt tittar igenom bokhyllan för att se var hon hamnat. Kanske blir man då sedd?
När jag var liten och mina föräldrar var författare (det är de ju nu med alltså) så letade jag alltid efter deras böcker i bokhyllorna hos folk. Mina egna vågar jag inte leta efter...
Och i en del hem finns inga bokhyllor att ha böckerna i. Kanske, kanske förvarar de då sina böcker på biblioteket? Det är egentligen ganska praktiskt:)
Ja, var det inte ute med bokhylla ett tag, har det gått över?
/Pia
Nog måste man ha böckerna nära sig! Inte kan jag tänka mig att jag måsta springa till bibblan för att hålla i "min" bok. Nej, nej! Varje gång jag går förbi dom eller sitter med kaffet och mest tittar (i rummet med böckerna), så ser jag dom, böckerna, och då berättar dom en en gång om sig, sitt innehåll. Jag läser ju inte alls så mycket som jag gjorde tidigare (läs ung). Men då jag läser, så läser ofta om böcker. Mycket av dom gamla 1900-tals klassikerna.
Och när man väl har läst dem och ställt dem på sin plats i hyllan lyser berättelsen igenom så att man ser den när man går förbi med sitt kaffe.
Att det är ständigt pågående samtal.
En annan rolig sak är att kunna slå upp saker. Hitta tillbaka till citaten, finna sammanhang, diktrader, särskilt fina bilder eller vad det nu är.
Vi har skönlitteratur för sig, fast bilderböckerna ändå mer för sig och småbarnsböckerna står i en låda fast vi inga småbarn har. Barnböcker av kapitelkaraktör står dels för sig och dels bland annan skönlitteratur - lite som det hände. Sience fiction har en egen hylla liksom serier. Konstböcker för sig, med undantag för folianter som förtillfället är onåbara bakom en enorm restupplaga... Trädgårdsböcker står på ett ställe, fälthandböcker på ett annat (vid mitt skrivbord nämligen). Pågående och önskad läsning ligger i en driva på en av arkivhurtsarna. Kokböckerna står vid köksdörren, tidskrifterna ligger på dass.
Sonen sorterar efter ämne, viktighet och utseende.
Och visst Pia, jag tror bokhyllor har varit (är) ute för den trendkänslige. Precis som konst, krukväxter och mattor:)
Tur att man inte är trendkänslig...
Fast det kan ha blivit inne igen, trenderna går ju så snabbt...
/Pia
I min bokhylla står vänner som jag i perioder vill umgås med, väldigt troget står dom där och väntar, inte alls sura för att det gått ett år sen sist. Favorit rösten har Kallifatides hans ord blir fantastiska filmer i mitt huvud. Eva-Stina Byggmästar och jag fnissar ihop bland små gröna poeter och vaggande vagabonder, lekfull kärlek är vad det är. Tove är trogen står där på skäret och bjuder på brännvin när man kommer. Och är det kris tar jag till Cohelo.
Sen har vi bokhögen den som man måste kliva över innan man går till sängs där ligger alla barnböcker och det är massor och olika varje vecka, just nu Eva Lindström, Pija Lindenbaum, Giselle Potter mfl.
Undrar egentligen vad det är som gör att vissa böcker vill man ha och andra inte? En hel del av det jag läser om lånar jag ändå på bibblan gång på gång. Det är väl det där, att dom ska kännas som vänner. Så man vill ha dom hemma. Och att när man har läst dom så utstrålar dom något och då vill man att det ska vara en bra utstrålning. Ändå har jag många mörka berättelser hemma som jag tycker om att ha. Ett tag när jag höll på att flytta hade jag bokhyllan i hatthyllan, en sån där rejäl sak från sjuttiotalet med två plan. Det var ganska fint. Jag gillar idén med spartanska boktravar mot väggen också, så länge man inte vill bläddra lite i den som är underst…
Skicka en kommentar