Jag har blivit refuserad många gånger. Det hör till att bli det. Men visst har jag önskat många gånger att jag skulle vara mindre hudlös inför refuseringar, att det skulle vara lättare att bli av med den där dåliga känslan som dröjer sig kvar.
Trots allt är inte det värsta att bli refuserad av förlag. Det värsta är att jag byggt upp en egen liten figur, en liten kritiker som jag inte blir av med.
Den lille är alldeles grå och har flyttat upp på min högra axel. Kritikern pratar med många olika tonfall men grundtonen är alltid grå.
Kritikern talar så här:
- För vilken målgrupp skriver du nu? Om du inte vet det lägg av direkt.
- Behöver barn och ungdomar den där texten tycker du?
- Hur tror du att den och den och den reagerar på det du skriver?
- Blir världen verkligen bättre av att du skriver det där?
- Ska du verkligen lägga ner tid på det där, du har väl barn.
Ibland önskar jag att jag kunde ha ihjäl den inre kritikern. Men den lille är så grå och genomskinlig att jag tycker synd om honom eller henne, för den lille är dessutom könslös.
Kanske har jag inget annat val än att leva med min inre kritiker och så småningom nästan bli vän med denne.
4 kommentarer:
Den lille grå är kanske inte så dum ändå. Han ställer i alla fall frågor om än lite väl negativt hållna. Att få bra frågor från redaktörer kring det man skrivit är annars något jag ibland kan sakna. Frågor som utmanar mig och tvingar mig att reflektera och motivera det jag skrivit - kan vara stil, personteckning, perspektiv, intrig...
Så bra då att vi inom BBN har chans att få den typ av respons från varandra.
Och du, Inger, tyck inte synd om den lille grå utan ge honom svar på tal!!!
Jag tror också att man ska ge den lilla kritikern svar på tal. Ibland när min inre kritiker (som jag har en mer diffus bild av) är för besvärlig sätter jag mig ner med papper och penna och svarar emot. Man kanske ska säja till honom att hålla sig undan , tills man behöver honom i ett senare stadie, för att ge synpunkter. Om han nu lyssnar. Annars får man helt enkelt inte släppa in honom. Han får absolut inte störa själva skapandet!
Det värsta med min kritiker är att han kan vara så diffus. Smyga in lite försiktigt och viska svagt sina giftiga kommentarer. Så att man precis anar dem, men inte vet varifrån de kommer...
Det kanske är bra att hålla mer koll på honom. Tack Inger för intressanta inlägg!
Ja, tack Inger, jag känner igen mig!
Tyvärr är det ju också så att de stora krav som ställs på en när man skriver för att bli publicerad matar inre kritikern med nytt bränsle. Man lockas att ställa fel frågor för tidigt, ta död på lusten (Man måste INTE veta vem mottagaren är eller ens varför man skriver för att känna lust att skapa... skapande är liksom bortom allt sånt ) Men det är inte lätt att minnas det. Det har till och med gått så långt att jag kan sitta och titta på den stackars raden ord som jag nyss skrev och tänka,den här meningen, den går inte att ge ut, den håller inte måttet...
Och då försöker jag gå tillbaka till det där inre trygga rummet jag en gång skrev i, långt innan jag blev publicerad.
Jag tror att ni har rätt. Den lille grå är kanske inte så dum om man ger honom/henne svar på tal. Det var en smart ide att sätta sig ned med ett block med frågor och svar.
Katja, du formulerar det väldigt fint att hitta tillbaka till det trygga inre rummet som fanns där innan man blev publicerad.
Skicka en kommentar