tisdag 31 augusti 2010

Om språk: berättartradition och gott minne

Skriftspråket uppfanns säkert av arbetare i storherrars förråd som ledsnat på att bli bestraffade för att de räknat fel och började dra streck på en träbit för varje tunna säd eller sill istället för att hålla allt i huvudet. Nästa steg var att rista tecken som betydde säd och sill och så småningom hade de en hel uppsättning tecken som kunde tydas av alla som var insatta i systemet. För andra var tecknen obegripliga.
Undrar om de fnissade ibland när de kom på något riktigt fiffigt tecken? Och undrar om de inte hittade på hemliga tecken som bara de själva kände till och som kanske betydde till exempel " Kungen är en idiot " - ett sätt att ge igen i smyg.
Här hittar Sisse på ett alldeles eget tecken, sådär som barn gör innan de lär sig att det finns normer att följa. Bild av Pia Johansson ur " Micklan målar ".



Det man inte har i huvudet får man ha på en träbit - eller en sten eller ett papper. Innan man började skriva ner texter gällde det att ha bra minne. Den muntliga berättelsen följer vissa regler och rytmer som gör det lättare att minnas:  folksagorna börjar och slutar på samma sätt : Det var en gång... Så levde de lyckliga i alla sina dagar... och handlar ofta om samma prinsessor eller tre bröder. Och upprepningar i stil med Den snabbfotade Akilles underlättade för barderna som reste runt i Grekland och reciterade evighetslånga episka dikter. På 500-talet lär en av Atens härskare ha infört en lag som tvingade alla sångare och barder att gå till stadens skrivare och läsa upp alla verser av Homeros de kunde, resultatet blev så småningom de nerskrivna Iliaden och Odyssén.
" Di gamle, di var så hugkomsna ", står det i Per Gustavssons " Göingesägner ". Och det måste de verkligen ha varit, alla barderna och berättarna.
Hugkomsen, det är inte jag. Därför gillar jag det skrivna språket som minns åt mig. Men det finns ju de som läser bättre med örat än ögat och föredrar talböcker. Oavsett hur man helst läser så håller nog de flesta med om att högläsning och muntlig berättelse är absolut fascinerande. Det borde vara alla barns rättighet att få njuta av högläsning. Som förälder eller lärare har man kanske inte världens bästa röst eller berättarstil, men det gör ingenting, man behöver inte vara proffs.
Proffs på berättande är däremot Jeeva Raghunath, lyssna och lär.
Lena Arro

4 kommentarer:

Pia Johansson sa...

Hej, hej Sisse :)

sara g sa...

Intressant! Och en härlig bild!

Kerstin LH sa...

Jag gillar formuleringen "det skrivna språket som minns åt mig"
och så börjar jag fundera över förhållandet mellan verklighet och minne och text. Och funderingarna far iväg åt en massa håll.
Vill bara delge ett minne (!):
Talade med en man en gång som jobbade som chef i en kommunal förvaltning. Men vid sidan av hade han en bit skog som han förvaltade och skötte med omsorg som om den hade varit ett barn. Den där skogsbiten var hans passion och lönade sig på intet sätt. Han sa att arbetet med skogen nog var ett sätt att hålla kvar vid, eller kanske återskapa delar av sin barndom.
När jag cyklade hem funderade jag på om skrivandet för mig hade ngn liknande funktion?

Katja sa...

Ja, intressant!
Högläsning. Jag älskar att läsa högt. Helt rätt, man behöver inte vara proffs. Man behöver bara vara sig själv och höra just sin egen röst, medan man tuggar och smular kaka i sängen eller soffan. Att läsa högt är att lägga till något av sig själv till berättelsen. Hur låter den här boken när just jag läser den? Tur att man inte behöver vara barn eller ha barn för att högläsa… alla får. Högläsandet och berättandet är något man borde ta tillbaka mer brukar jag tänka. Man ser teve ihop, men läser gör man mest själv. Lite sorgligt. Ok, man kan prata om boken efteråt, men det är inte samma sak som att uppleva den tillsammans.