Ord och bild, vackert ska det vara. Och sant.
Jag vill skriva texter om vanliga soliga dagar och mycket regn. Om vatten mot huden, regnvatten, sjövatten, havsvatten. Om en kall dusch när man åkt lite för länge i en varm buss och om duggregn som nästan inte märks men som får tvätten att sakta ruttna istället för att torka.
Och om den där hemliga ordningen som blommor slår ut i. Alltså gult först, sedan hela färgcirkeln runt och så tilbaka i det gula. Nu är det gult, gult och lila.
Jag älskar gult.
Just nu, när det är mera augusti och nästan höst i luften på det där sättet som får i alla fall mig att vilja starta nya grejer, hitta orden, få saker gjort, då vill jag skriva om högar av björkfrön på alla blad och om att de fastnar under fötterna och följer med in så man får dem i sängen. Man får dem i kaffet, i maten, i ölen ifall man händelsevis får öl.Det vill jag skriva om.
Och hela sommaren, hela semestern i alla fall, har nya tankar och bilder formats i huvudet och jag har FÖRSÖKT hålla reda på dem men tänk om de är borta nu? Om jag skrev ner dem i min anteckningsbok men nu syns de ändå inte för andra tankar, andra saker ligger ovanpå och under?
Tänk om jag inte hittar orden?
Tänk om all fjäderlätt inspiration fastnar i möten, saker som ska göras, vanligheter och att någon ringer eller inte ringer så att man man istället tänker på det?
Tänk om det igen är så att att allt det vackra ligger strax bredvid och bara nästan fastnar på bilden, som en makaonfjäril när man ser tusen av dem på samma lilla ö men de fladdrar så vackert och vilt med vingarna att bilderna blir suddiga?
Jessika Berglund
5 kommentarer:
Vackert!
Kanske är det därför som vissa författare periodvis inte svarar i telefonen och stannar hemma och umgås med sina ord medan diskberg och tvättberg och andra triviala berg växer. Så att orden inte försvinner när dom nu är nästan hittade. Det är steget från att fota en suddig fjäril till att få den skarp som är det viktiga, tänker jag. Man får ofta med den på bild, men det räcker inte. Jag blir så otroligt arg på alla mina nästanord och suddiga fjärilar, och ibland känns det som att det är det enda det blir, men så är det inte. Men man kan gå omkring i dagar och nästanhitta orden och bli allt argare för nästanord är inga ord.
Ja, just dag när jag letar som värst funderar jag på att inte ta någon semester als nästa år utan stanna hemma i grönsakslandet och skriva istället...
Så blir semestern istället ledig från allt det andra, till skrivandet i ett eget rum där man kan andas och ha tid för lite allt möjligt.
Så får det nog bli...
"Den hemliga ordningen som blommor slår ut i ... " finns det nån sån? Har du hittat den, Jessika? Jag som försöker lära mig kaostolerans ...
ja alltså egentligen tror jag ordningen mest går ut på att det oftast är mest gult.
Vi har ju lite olika relation till gult du och jag, men det är oftast mest lilablått också, kan det vara någon tröst?
Fast allra mest gult (och för all del lila) är det i början och slutet av säsongen. Tror jag.
Mitt sätt att förhålla mig till kaos är nog att anse att det är ordning det som är... Fast då talar vi om stora sammanhang, i det lilla vill jag helst ha en mer övertygande ordning.
Och snart ska jag försöka skapa lite ordning på skrivbord, mappar och annat - medan sommarprataren kvällsänder.Det är sommarordning det!
Skicka en kommentar