En skata som hette Kajsa

En varm sommardag för länge sen, kom min bror Martin hemspringande med något i sina kupade händer. Det var en fågelunge, liten och ynklig, inte flygfärdig ännu. Troligtvis hade den fallit ner från boet. Kanske blivit utknuffad? Hjärtat slog i det fjunlösa bröstet. Denverkade svag, nästan döende. Vad skulle vi göra? Klättra upp och lägga tillbaka ungen i boet? Nej, tänk om det luktade människa om den och ungen bli utknuffad igen. Att vi själva skulle ta hand om den var uteslutet, sa mamma. Den var för liten och skulle inte överleva. Allt jobb med att föda upp den också! Vad skulle vi ge den att äta?

Men det var sommar. Fullt av flugor, maskar och möjligheter. Solen sken och ungen fick stanna! Det var en skata. Vi kallade henne Kajsa.

// Inger Lindahl (foto: www.fotoakuten.se) 

På morgonen brukade hon hoppa omkring i sängarna och hacka oss på örat. Vakna och lek med mig, betydde det. På eftermiddagen satt hon på min pappas axel och kommenterade det han läste tidningen. Kra, kra, kra,tyckte hon om nästan allt. Kajsa var familjemedlem. Full av liv! En riktig tjatunge. Det blev en fantastisk sommar. Vi lärde henne flyga på ängen framför huset. Grannungarna var med och Kajsa trivdes. Hon älskade folk och fart. En dag fick hon sällskap i luften också. En skata kom och flög med henne! Min bror var överlycklig, det var Kajsas mamma som hade känt igen sin unge! sa han. Ja, så måste det vara, bestämde vi andra och skapade en saga med ett lyckligt slut. Men så blev det inte.

Min bästa kompis pappa var vicevärd i huset. En dag när han gick och sopade på gården, kom min bror med Kajsa. De började prata och Martin berättade hur duktig Kajsa blivit. Att vi skulle släppa henne snart, kanske imorgon. Att hon kunde flyga nu! Vicevärden var imponerad. Kunde hon flyga? Det måste han få se! (Han som annars alltid var så sur!)

Det stod en gammal bod lite längre bort mellan träden. Dit gick de. Kajsa skulle få flyga ut från taket. Det skulle bli lättare för henne då. Min bror var glad och stolt. Nu skulle Kajsa få visa vad hon kunde. När de var utom synhåll från vårt hus, tog vicevärden Kajsa, lyfte sopborsten och slog ihjäl henne. Schlash! Mitt framför ögonen på min bror! Chockad och storgråtande kom han hemspringande. När mina föräldrar äntligen lyckades fatta, vad det var han hulkande försökte berätta, blev min far alldeles vit i ansiktet. Han gick ut på gården och lyfte upp den vettskrämde vicevärden på raka armar. Han skakade honom ordentligt medan han röt som en ilsken björn. Vi barn var mycket stolta över vår starka far! Det talades länge om denna händelse i kvarteret, breddes på och målades ut.

Min bästa kompis och jag fick inte längre leka med varandra. Våra föräldrar hade förbjudit oss. Det är för att din pappa är så dum, sa vi till varandra. Din pappa är inte klok, han hotade min pappa! sa min kompis. Rätt år honom, din pappa är en mördare som dödat vår Kajsa, sa jag. Det var så sorgligt och tomt utan Kajsa! Det var sorgligt och tomt utan min lekkamrat också. Efter en tid började vi leka igen. Bara utomhus. Vi kunde inte gå hem till varandra. Och aldrig pratade vi om Kajsa mer. Några år senare skildes vi, när min familj flyttade därifrån.

Men jag tror ingen av oss, någonsin glömde det som hände. Idag känner jag inget hat längre och ingen ilska utan bara undran. Varför gjorde min kompis pappa gjorde som han gjorde? Varför dödade han fågeln? Och varför framför ögonen på min bror? Vad drev honom? Att jag inte kan förstå, gör det svårt att glömma.