fredag 12 april 2013

Det kan gå snabbt och det kan gå långsamt

Idag kom en fotograf från Tillväxtverket till min arbetsplats för att fotografera mig i egenskap av egenföretagare. Under fotograferandet skulle jag teckna något, koncentrerat, och ändå liksom posera (huvudet i vinkel, le, se driven ut), men samtidigt verka avslappnad och helt naturlig. Nå. Man får hoppas att fotografen fick några användbara bilder, det förtjänade hon, och att fotografierna fångade få av de dystra teckningar jag åstadkom i mitt "avslappnade" läge. Som de nedan här.


Efter att jag hittat tillbaka till bildskapandet för något år sedan fann jag att min arbetsprocess förändrats, och jag kan ibland uppleva den som frustrerande långsam nu. Det är många hinder på vägen innan vissa bilder blir redo att bli synliga. Det ska tänkas, visualiseras, gnagas och funderas. Gärna långt in på natten. Först därefter vill skisserna komma, och kanske bjuder de då in färgerna också. Eller också går de runt ett varv till.

Det har inte alltid varit så här, bilderna brukade komma snabbt (för snabbt kanske?). Jag känner mig förvisso besvärad av den nya och obekanta trögheten, men det känns samtidigt omöjligt att bestrida takten. Allt är som det är och måste vara, och det är helt enkelt bra. För det finns olika sorters bilder, med olika syften och tempo.

Men inget tempo kändes riktigt naturligt i förmiddags, när jag befann mig på fel sida av kameran.
Hualigen.

Rebecca Landmér

2 kommentarer:

Inger L sa...

Ja, tiden är egensinnig. Den äger sitt eget tempo. Variation mellan långsamt och snabbt är bäst. Problemet att vi inte själva håller taktpinnen. Eller ens får önska ...

Jonna Berggren sa...

Jag tänker att olika bilder behöver olika tid, att man efteråt kan se om ett streck åstadkoms snabbt eller långsamt, att själva hastigheten tillhör bilden och behövs i den. :D