Flugan som överlevde

Bokträd i Bologna 2012

Jag skriver lättläst. Det är faktiskt inte alltid så lätt, bara så ni vet det;)

Ibland när jag känner efter lite extra så kan jag minsann pressa fram en känsla av att vara missförstådd:  ”Ingen förstår mig och mina lättlästa böcker”. Det är skönt att vila och gotta sig lite i den känslan.

Fast, jodå. De jag bryr mig mest om förstår mig: mina ♥ läsare ♥ !

Och faktiskt är det så att idag när jag berättar om lättläst för lärare och pedagoger och biblioteksfolk så möter jag ofta en stor förståelse för vad lättläst är. Annat var det för tjugo år senJ

Då kunde en känd förläggare komma undan med att säga något i stil med: ”jag hoppas den här flugan med lättlästa böcker går över”.

Det gläder mig att förläggaren hade fel. (Förläggare kan faktiskt ha fel.) Flugan lever och frodas och har visat sig vara både välbehövd och utvecklingsbar: aldrig har väl utbudet av lättläst varit så stort och varierat som nu. Det är härligt att se hur accepterat och självklart det blivit med lättlästa böcker. Och inte minst att det finns en förståelse för att lättläst också kan ha ett litterärt värde.

Det lättlästa formatet passar mig fint: nuförtiden blir det bara så av sig själv när jag skriver. Och visst har det sina fördelar med det lilla formatet, lättöverskådligt och inte så svårt att hålla hela handlingen i huvudet medan man skriver.  Men aldrig har jag börjat skriva en berättelse med tanken: "nu ska jag skriva nåt riktigt lättläst och enkelt och bra för en sån som har svårt att läsa".

Självklart inte. Min utgångspunkt är alltid att jag har en historia att berätta. En förhoppningsvis spännande och viktig berättelse som många ska vilja läsa. Helst av allt ska de inte kunna låta bli att läsa den!

Sen börjar jag skriva. Och då skriver jag lättläst. Det är mitt sätt att berätta.

Men varför skriver jag aldrig något svårläst då…?
 

Jag har faktiskt fått den frågan, ute på författarbesök i en skola. Jag tolkar frågan som den nog var menad: varför skriver jag inga tjocka böcker med långa meningar och invecklade resonemang?

Inte vet jag.  Det enda jag vet är att det nog hade varit bra för min författarimage: något tungt och svårläst för vuxna som kanske rentav tilldelats en seriös recension i en morgontidning.  Men vem bryr sig väl om att bli recenserad…;)?

Det jag vet är att mina böcker läses av många. Att jag då och då möter både barn och ungdomar som säger att mina böcker fått dem att börja upptäcka glädjen med läsning. Några tycker att mina böcker tar slut för fort. (Det väljer jag att ta som en komplimang: vore väl värre om de hade sagt att boken varade alldeles för länge…)

Några säger att jag har berättat om något som berört dem, som de känt igen och som de varit glada över att någon velat skriva om.

Det räcker fint!

/Åsa Storck