Den handlade om svenska barn- och ungdomsböcker som översatts till franska, och vad som då hände med texten. Utöver att den blev fransk alltså.
Eller om det var just det? Texten blev fransk och det innebär mer än att språket byts ut.
Barnböcker betraktas oftast som pedagogiska redskap - i alla fall också. Deras innehåll bedöms på andra grunder än skönlitteratur för vuxna. De ska vara lämpliga, möjliga, tillgängliga och korrekta på ett sätt som vuxenlitteratur slipper och ofta är det bra. Ibland inte...
Hur som helst, precis som det svenska är något utöver språket vi använder så är det franska det. Två forskare, Carina Andersson Gossas och Charlotte Lindgren, har studerat hur det litterära språket ändras i översättningen. För det gör den. Ibland ändras också budskapet då.
Deras slutsats verkar vara att berättelserna på franska får en vuxnare ton. Svenska barnböcker har ett vardagligt språk, med ett tilltal anpassat efter barnens ålder. Alltså inte bara så att ungarna ska förstå utan också så att det lite grand låter och känns som en viss ålder.
Så som vi i Sverige alltså tänker oss att den åldern låter och känns...
Vi har också, till skillnad mot franskan, ett skrivspråk som är starkt påverkat av talspråket. Vi använder talspråkliga uttryck i texten och stavar ibland om det låter. (Själv skriver jag utpräglat talspråkligt tror jag och det gör jag med flit. Jag läser alla texter högt för att få till den rytm som tal eller berättande har och när jag diskuterar detta med min far, som också skriver men tillhör en annan generation så vill han inte göra så. För honom är tal och skrift olika saker.)
Nu funderar jag.
Vad händer med berättelsen när språket justeras på detta vis? KAN man ens berätta samma berättelse på olika språk?
Vi talar ju om författarnas personliga litterära språk, att vi använder olika språk när vi skriver alla vi kollegor i Sverige fast vi naturligtvis använder samma SPRÅK, alltså svenska. Att man känner igen vars och ens individuella ton.
Och det pedagogiska. Allt det som man vill att en bok för barn ska förmedla utöver själva berättelsen. Kunskaper som man vill skicka med på köpet, slutet som ska vara gott och allt det där. Om det är olika i olika kulturer - påverkar det då översättningen?
Själv har jag inte skrivit något som har blivit översatt (jo en faktabok som blev norsk och kanske är den lite justerad? Ska genast gå och kolla det...). Men jag veta att några av er andra har erfarenhet av det här.
Hur klarade sig era historier genom översättningen?
Jessika Berglund
10 kommentarer:
Min första bok blev översatt till norska och där tyckte jag att översättaren lagt sig väldigt nära ursprungstexten. Lite roligare blev det nog men det blir ju allting på norska.
Säkert är det mycket enklare att översätta en bok från ett språk till ett annat när språken och kulturerna är så lika varandra som svenska och norska.
Jag hittade en tråd på nätet där en kvinna i USA (som gillar hästböcker för barn!) diskuterade böcker från hästbokklubben Pony (Pollux i Sverige). Hon irriterade sig på att man i många fall försökt göra om den Europeiska miljön till något slags ingenmansland med US-dollar som valuta för att "anpassa" böckerna till den amerikanska marknaden. Tack och lov är mina hästböcker för nämnda klubb översatta till engelska av en svensk översättare och han har inte ändrat i miljön. Böckerna utspelar sig i Sverige och de firar både midsommar och svensk jul. Varför skulle inte amerikanska barn kunna läsa böcker från Europa när nästan varenda unge i Sverige vet hur det går till på en amerikansk skolbal? Översättningarna till ungerska och tjeckiska har jag dessvärre ingen koll på ;-).
Jag har blivit översatt till norska, danska och engelska (och skall visst bli koreanska också så småningom). Problemet är ju att man själv har för dåliga språkkunskaper i andra språk. Då är ju jättesvårt att få en uppfattning. Men minns att Ulla Rhedin pratat om detta. Norge var nog det land som som mest liknar oss. Både i språkdräkt och syn på barn och barndom.
Har läst att Astrid L. var ständigt arg på franska förlaget att dom skulle göra Pippi väluppfostrad. Hon hotade dom visst nån gång att dom inte skulle få ge ut hennes böcker alls om dom inte skärpte sig.
ska kanske tillägga att några av dom böckerna som blivit översatta har andra än jag skrivit. Men jag räknar dom som mina ändå. Bilderna är ju beroende av texten (och vise versa)
Jag har erfarenhet av att se det från andra hållet: översätta till svenska. Har gjort ett par översättning/textbearbetningar av bilderböcker från ungerska (via en råöversättning). Där har ibland funnits sånt som för en svensk läsare blir alldeles omöjligt. Framför allt är det "pekpinnar" där barnen (djuren) i böckerna säger alltför väluppfostrade saker eller där de får tillsägelser att uppföra sig. Det kan också vara genderaspekter, där t ex en pojke inte får "gråta som en tjej" eller en flicka inte får smutsa ner sig. Omöjligt för vår läsekrets, eller hur?
När man sitter med en text från ett annat land är det också lättare att få syn på vad som är rumsrent hos oss just nu. För vi har ju också våra regler och begränsningar, som dessutom varierar ganska mycket över tid.
/Maud
Det måste ju vara jättesvårt!
För såklart finns det sådant som inte är okej, men är inte det en del av den texten? Kan man ändra sådant utan att ändra för mycket?
Om det väluppfostrade eller genderknasiga är just kulturellt och inte något som författaren alls tänkt på kanske, men man måste väl diskutera det i alla fall.
Alltså jag menar ju inte att jag tycker exemplen du gav kan stå oemotsagda...
Kanske är all översatt barnlitteratur egentligen snarare tolkad? Ungdomsböckerna behandlas förhoppninsgvis som skönlitteratur för vuxna och översätts utan moralisk förskjutning.
En bok som gjorde stort intryck på mig i tonåren var Öster om Eden av John Steinbeck. En sak jag minns var ett gäng mycket kloka kinesiska översättare som kom fram till att bibelöversättningen från hebreiska till engelska blivit fel, att " du ska " i själva verket borde varit " du bör ", vilket gjorde en väldig skillnad för människans valfrihet. Och jag minns också kinesen Li som egentligen talade perfekt engelska men som oftast måste tala usel engelska med brytning därför att nästan alla väntade sig det och inte förstod honom annars. Så tror jag att det var men det var mycket längesedan jag läste boken...
Intressant! Många tankar väcks, om förståelse och begriplighet som något som inte bara har med språket att göra, utan också med att uppfylla FÖRVÄNTNINGAR. Och om trohet gentemot författarens text och om den värderas annorlunda när det gäller barnlitteratur än vuxenlitteratur? I såna fall varför?
Jag tror det är oundvikligt att en text blir anorlunda när den översätts till ett annat språk. En och samma text blr faktiskt ganska annorlunda även när den läses av olika personer på samma språk. Automatiskt sker en tolkning av hur texten vill bli läst, som uttrycks i frasering, variation i röststyrka, pausering... Lyssnarna kan få helt olika intryck.
När det gäller översättningar finns det, som jag förstår, framför allt två olika sätt att tänka och förhålla sig - antingen bemödar man sig om att vara originaltexten så sann som möjligt i den mening att man följer författarens text mycket nära i översättningen ELLER så försöker man göra en slags lyhörd tolkning av historien och författarens intention med den(innehåll, språk, gestaltning) men förhåller sig lite friare mot själva texten. Då kan nog en viss kultur- och samtidsanpassning också ske.
För min egen del föredrar jag det senare - om det är en duktig översättare som jag litar på. Den lite friare översättning kan göra texten mer levande, tror jag, än om översättaren bara "slaviskt" följer ursprunget.
Jag varit mycket missnöjd med den tyska översättningen av min bok Sigge med zäta. Istället för att skapa en karaktär har de gjort Zigge alltigenom "förtjusande". Förtjusande är också det ord som användes om honom vid lanseringen av boken vilket gjorde mig lite lätt illamående.
Den italienska översättaren såväl som den turkiska var båda lyhörda för karaktärernas gestaltning och mina intentioner vilket gjorde att dessa översättningarna blev mycket bättre (efter vad jag hört. Själv kan jag inte språken).
En god översättare är en gudagåva att vara tacksam över. Men man är i händerna på förlagen och kan bara hoppas att de väljer rätt.
Inger Lindahl
En annan sak som också är väldigt viktigt när det gäller översättningar är att man ibland även byter illustratör då. Skälen till detta är ekonomiska men det handlar också om, tror jag, att just kulturanpassa berättelsen. Bildspråk är olika i olika länder. Och i bilden speglas kultur och tidsanda.
När boken om Zigge översattes fick den en ny illustratör som gjorde honom till en 10-12 åring trots att han i själva verket var fem och skulle fylla sex. Varför illustratören gjorde så har jag fortfarande inte förstått - förmodligen tyckte han inte att åldern var viktig bara. Vaktmästaren Lisa i boken som är en ung tuff tjej, gjordes om till en kille i jättestora skor(såg ut som 45 minst!). Förmodligen var tankegången bakom detta att en vaktmästare inte kunde vara en tjej men skulle hon vara det måste hon i så fall likna en karl. Illustrationerna i tyska utgåvan var fruktansvärda! Väldigt tråkigt att man själv inte hade något att säga till om i den frågan.
Skicka en kommentar