Ibland när jag är ute och berättar om mina böcker blir jag ombedd att försöka se ett sammanhållande tema i det jag skrivit. Hmmm. Inte så lätt. Inte lätt alls. Kanske finns ingen idé alls bakom mina böcker, bara ett sammelsurium av plötsliga infall som jag lyckats få utgivna?!
Eller kanske ändå. Anstränger jag mig lite, (och tänker lite positivt) så är mod ett genomgående tema. Mod att hjälpa någon utsatt, mod att göra något som inte förväntas av en… Och gärna utan att vuxna blandar sig i det hela och försöker ställa allt tillrätta.
När våra tre döttrar var små och lekte ihop kunde man ibland som tjuvlyssnande vuxen höra dem säga med den där speciella lekrösten:
”och så var mamman och pappan döda och barnen fick klara sig alldeles själva…”
Lite sorgligt att mamman och pappan alltid måste vara ur vägen minns jag att jag tyckte då, men självklart en förutsättning i leken för att barnen skulle få prova sina vingar utan någon mästrande vuxen som skulle fixa och ordna allt.
Bilden föreställer en av mina favoriter ”Barnen från Frostmofjället” (apropå frånvarande föräldrar). Den fick min farmor Ebba som julklapp 1913. Tål mycket bra att läsas än:)
/Åsa Storck
6 kommentarer:
" Ett sammelsurium av infall som jag lyckats få utgivna " - bra jobbeskrivning! Frostmofjället har jag aldrig läst men jag gillar historier där folk måste kämpa - med lyckligt slut förstås.
Det där med föräldrar och andra vuxna som är i vägen gäller inte bara i barnens lekar, även som författare gäller det att hålla de vuxna på avstånd så att barnen kan göra spännande - och farliga - saker ifred. Man måste kanske inte nödvändigtvis ta död på dem men man kan ju skicka dem på hälsohem så att barnen får hälsa på faster Agneta eller onkel Hubert, som har noll koll...
Och det är ju ett bra tema!
Mod är ju ett väldigt bra tema! Tyvärr saknar både barn och vuxna ofta mod. Så fortsätt skriva om mod, det behövs!
Då gör jag det (fortsätter skriva om mod, alltså:)
Ja, hellre hälsohem än att ta död på föräldrarna ;)
Det mest effektiva och realistiska är väl dock att låta dem jobba,jobba,jobba ...
Gillade också barnen från Frostmofjället.
Men där blev de tvingade att vara modiga. Situationen krävde det.
Det finns ju också ett slags vardagsmod att stå upp för en medmänniska som blir mobbad för att nämna något.
Bra tema. Får igång mina tankar direkt.
Det här med föräldrars närvaro eller inte fascinerar mig också mycket. Det finns ju många fina barn/ungdomsromaner där föräldrarna faktiskt är med som tydliga personer.
Egna världar av Maria Gripe,för att nämna ett snabbt exempel.
Skicka en kommentar