Jag har skrivit om fotspår.
Och så har jag tänkt på fotspår att dom är tacksamma att skriva om. För att dom säger något om vad som hände förut, innan läsaren var där. Jag tycker om att det som har hänt har förändrat själva platsen, att det har lämnat något kvar. Här gick någon.
Spår väcker nyfikenhet, vem gick där och vart? Ett klassiskt exempel är deckarfotspåren, Hanne Wilhelmsen måste hindra Billy T. från att trampa omkring i det som kan vara mördarens spår innan teknikerna kommit (inte så poetiskt). Eller, mer poetiskt, Peter Høeg lämnar kvar Esaias spår i snön på taket och fram till kanten i Frökens Smillas känsla för snö, åt Smilla att fundera över. Vad kände han innan han föll. Om han föll.
Även i verkligheten finns det spår att tänka på. Till exempel sådana som blivit beständiga av misstag. Som fotspår i betongen innan den stelnat. Eller, som när jag var tonåring, vita tasspår på den oljade farstubron. Räcket var nymålat, men det visste ju inte katten som väl gjorde vad den brukade, satte sig på räcket och spejade ut över sina ägor, hoppade ner, sträckte på sig lite och spatserade runt som katter gör.
Vackraste spåren i verkligheten är nog fotspår i vått gräs, kanske tidigt på morgonen, medan daggen ligger kvar.
Snart är dom borta.
Det finns massor av spår i barn och ungdomslitteraturen. Men jag kommer inte på några just nu. Kanske någon annan har läst om några och minns. Eller, ännu bättre, har ni skrivit om fotspår, eller avbildat dom? Vad hade dom i såna fall för betydelse, eller för känsla, eller - vart gick dom?
/Katja Timgren
5 kommentarer:
Jag har skrivit om fotspår fast i en vuxenbok ("Simtag").
Och då går hon i dem för att på så vis få del av den person som gått där innan. Att kanske finns lite grand kvar på stigen, att dra upp till hjärtat tvärs igenom stövelsulan.
Hon simmar i simspåren också, vattnet är fullt av Cecilia.
I "Små kryp och gummistövlar" har jag ritat fotspår, Helen Rundgren skrev dem. Vill man träffa smådjur får man ofta nöja sig med deras spår, men det är inte så illa det heller.
Och i "Alva och Vintern" är det en hare som lämnat spår på dagisgården. Bajsspår.
Tidigare i vintras när jag försökte åka skidor visade det sig att mina skidor (framför allt pjäxorna) var så breda att jag inte fick plats i spåren. Skidspåren, de som de andra gjort med sina fötter. Spåra eget är också kul...
Och de där vackra fotspåren i det daggvåta gräset. De är väldigt vackra när de sedan fortsätter in på ett solblekt gammalt verandagolv också...
Jag har också skrivit om fotspår: "Medan mamma letar efter sin mobiltelefon nästa morgon går Vita ut bakom huset för att se till snigelmamman och barnet. Det glittrar blött i gräset, men just när Vita ska titta under busken får hon syn på en rad nedtrampade fläckar. Det ser ut som om någon har smugit omkring där. Spåren slutar under fönstret intill sandlådan."
Det är fotspår som skrämmer. De får nog symbolisera vår (mångas)rädsla för det okända, vilket är ett tema i "Vitas hemlighet".
För att slippa vara rädd måste man ta reda på, då.
Jag har spår av trampdynor över hela verkstan. Katterna kliver i den våta akvarellfärgen för att komma åt att dricka ur vattenbunken. Går därifrån, går runt på skrivbordet, hoppar upp i bokhyllan, ner på golvet. Ockratassar, kobolttassar, smaragdtassar, engelskt röda tassar. Jag vet var de varit!
Kattspår skidspår simspår…
Jag tycker om att skriva om järnvägsräls också. Det är kanske lite som ett spår efter tågen? Och samtidigt också som en föraning om att ett tåg kan komma. Andra hållet liksom, säger något om det som kan komma att ske istället för det som redan har hänt. Idag har jag skrivit om smälta fotspår i snö, som mörka gropar, man vet inte vem dom tillhör även om man kan hoppas.
Fotspår är perfekta för oss "spökskrivare ", mystiska, fantasieggande, kanske skrämmande. Jag har fotspår med i min " Den sista strandgasten ": " Framför oss, i den våta sanden, fanns ett fotspår som varken var Mirjas eller Monikas eller mitt. Det var så långt och smalt att det såg ut som en väldigt stor fågel med långa klor klivit där. Eller kanske ett skelett med långa, beniga tår..." Och just det spåret ritade Katarina Strömgård på omslaget.
Blev det inte fotspår efter Tove Janssons " Osynliga barn " också?
Skicka en kommentar