Docklekar och såpor

När jag var liten lekte jag oerhört mycket med dockor. Gör barn det fortfarande? Dockleken är en teater, ett gestaltande och berättande. Jag minns långa sekvenser som fortsatte flera dagar, som en pågående såpopera. Äventyrsresor, relationsdramer, olyckor och räddande änglar, barnafödslar, slagsmål. Sällan vardagsliv.

Bild på mina Barbiedockor från tidigt sextiotal av den allra första modellen som kom till Sverige.

Allt är berättelser. Alla berättar historier. Små händelser och stora, skvaller, småprat, kallprat, chatt, telesnack, mejl, twitter. Vi är pratande, tjattrande apor. En del är sanning, mycket är skarvat, en del är ren lögn. Varför är det så viktigt med berättelser?

Vi gör berättelser för att förstå, för att minnas, för att få saker på plats. Skriver in händelser i sekvenser för att få dem begripliga, förklarar och efterkonstruerar. Och då är det inte alltid så noga med sanningen, vi väljer helt enkelt det som passar in! Det är därför två människor som varit med om samma sak inte berättar samma historia. Vittnespsykologi är en fascinerande vetenskap, som lär ha utvecklats mycket under senare år. Man har förstått att människors minnen är som gungflyn och allt annat än pålitliga.

Att vara författare är att få betalt för att hitta på. När man säger det så rakt upp och ner låter det ju inte klokt! Jag tjänar pengar på att ljuga. Och för små barn dessutom. Helkonstigt, absurt, men sant. Genom att skriva berättar jag kanske först och främst för mig själv. Och så är vi tillbaka i dockleken …
Maud Mangold