ska jag tala om idag, Nämligen det faktum att man blir refuserad. Jag tänker ge refusen ett ansikte. Här är mitt senaste nederlag:
Och oj, vad fint, vilken bra idé, vilken vacker bok ... men tyvärr, för smalt, passar inte vår utgivning, passar inte bokhandelns kategorier, är inte kommersiellt intressant.. suck. Nån som känner igen argumenten?
Det skulle bli en bok om jord, en klockren träff. Trodde jag och skickade in manus, layout och flera bilder.
Så varför vill ingen ge ut den? Vad är felet? Vad skulle jag gjort annorlunda? Det vet man ju att bokbranschen är slimmad och fantasilös och bara satsar på säkra kort och att de stora förlagen blivit fega i sin utgivning, att det är marknadsavdelningarna som räknar och styr. Det vet man. Det vet jag. Det vet alla. Så är det. Men till sist är det ju jag som har misslyckats. Som inte kan skriva tillräckligt bra. Som inte kan göra bilder. Som inte har timing. Som är värdelös. FAN!!! Och det är jag som måste börja om - med detta projektet ett varv till om jag orkar ladda om eller påbörja ett nytt lika osäkert projekt. Det är jag som ska försöka leva på det här jobbet. Och det gör man inte på gamla meriter.
Så, bara att snyta sig och gå vidare. OK. Vilka förlag har jag nu kvar?
Fick förresten tips om en 20 minuters föreläsning av Elizabeth Gilbert On Genius. Om ett annat sätt att tackla det här med prestationsångest. Jag provar!
/Sassa Buregren
16 kommentarer:
Ja, dom argumenten har jag också hört, så många gånger! Lika frustrerande och ledsamt varje gång!
Huar skall man då göra när man får en idé kring en bok, skall man tänka "hur kan jag göra denna boken bred och kommersiell"? Själv tror jag inte det går. Skapandet fungerar inte så. Återstår bara att ständigt försöka, om och om igen!
Om jag får kommentera just ditt exempel måste jag säga att bilden var otroligt vacker och titeln minst sagt fantasieggande. Att ge ut på eget förlag, är det uteslutet?
Tack, Mikael! Jag blir trött bara jag tänker på eget förlag, inte minst att man inte har nån försäljningsorganisation i ryggen utan måste ut och kränga själv. (Jag gör ju det med mina konstbilder och jag är en usel försäljare!) Var och en ska göra det den är bäst på och jag tycker text och bildarbetet känns splittrat nog. Stor respekt till de som ror det i land. Som Anita Steiner t ex.
/Sassa
Sitter just och tittar på två (i mitt tycke) väldigt fina bilderböcker utgivna på små förlag, alvina förlag:
http://www.alvinaforlag.se/start/index.shtml
och PQR:
http://www.pqr.ax/
Kanske är det så att det är på de små förlagen man får se intressant utgivning i framtiden?
Absolut, Pia det tror jag. De är modigare och måste lita till magkänslan eftersom de inte har nån marknadsavdelning. Men jag har en tendens att ruttna efter två nej tack, jag börjar ju alltid med de stora som jag gett ut på innan, så sen lägger jag av. Men påt igen. Och den här gången skicka till flera samtidigt.
Lycka till, Sassa! Jag tror på Dig! Och Gro Dahle lärde oss ju i Skärhamn att avslag och försök inte är misslyckanden utan en del av den kreativa processen som eggar oss, taggar oss och gör oss ännu vassare med det som sedan kommer. Var det inte så? Det är så jag försöker hantera mina nej och så som jag har förstått det som att Ingvar Kamprad hanterar sina konkurrenter som snor idéer; med tacksamhet att de tvingar oss att bli ÄNNU bättre nästa gång... Kraftkram! från Maria
Ja, det är ju såna visdomsord som man ska komma ihåg i sina svarta stunder. Tack Maria! (och Gro Dahle ...) /Sassa
Jo, det kan vara sant allt det. Men man kan också undra vilka böcker man kunnat få ge ut om vi hade lite mer modiga förlag, som dom verkar ha i både Norge och Danmark. Också i Belgien där Kitty Crowther gett ut flera böcker med liten kommersiell bäring. Om vi ens får se hennes böcker översatta och utgivna i Sverige undrar jag...fast att hon nu fått Almapriset...
Jag vet vad du pratar om. Refuseringar är jättejobbigt. Just nu jobbar jag heltid med helt andra saker, kanske lite för att skydda mig själv från att skriva och sen bli refuserad och känna den där förbannade smärtan igen.
Att aldrig någonsin överge den där djupare känslan som gjorde att man en gång började skriva, att alltid minnas den där första glädjen man hade. Jag tror att det kan vara bra.
Vilken vacker bok du gjort och säg nu inte att vi inte ska få ta del av den. Som förälder är jag hjärtligt trött på det dåliga utbud som råder och det måste fler föräldrar än jag som tänker alternativt. Det gör det, det vet jag.
Inger, tack för en fin kommentar. Föreläsningen jag hänvisar till i inlägget handlar bla om hur de gamla grekerna la sitt "genius" begåvning/talang utanför sig själva. Att vi fångar historier som kommer till oss. Resultatet är att man kanske inte mår lika dåligt av ett nederlag eftersom man kan "dela" det med någon/något, man slipper ta hela ansvaret själv. Låter som en flummig tröst nu när jag försöker relatera det men det lät väldigt intressant, med många exempel. Elizabeth Gilbert som höll föreläsningen har skrivit Eat Pray Love.
/Sassa
En sak som är svår tycker jag är att den egna identiteten bygger så mycket på arbetet. Att man är det man gör. Och så gör man då "böcker" - så dumt...
Det är ju inte ens sant, jag gör inte böcker, Jag gör innehåll som skulle kunna vara innehåll i just böcker, Men får de ingen bok runt sog så finns de ju ändå. Att komma ihåg.
Vem är man då, som författare och tecknare, utan något utgivet att visa upp?
Och varför ska man behöva fara så illa av mellantider och ständiga nej?
Nej är ett fult, fult ord...
Jag tror absolut på de mindre förlagen. Det är där det spännande händer just nu. De stora bara positionerar sig just nu, sväller ut och sätter sig på marknader av olika slag.
Och så tycker jag det är spännande med utvecklingen på nätet. Läsplattorna och e-böckerna. Det kan ju faktiskt utvecklas till att man inte behöver förlagen, när det bara är att lägga ut saker.
Nåja, behöver och behöver... en bra redaktör är ju guld värd. Men tänk om det plopparupp fristående redaktörer som erbjuder sina tjänster?
//Maud
Jessika, har du sett föreläsningen jag länkade till i mitt inlägg. det handlar om samma sak, som jag uppfattar det.
Nu fick jag en sms-kommentar från Måns, som inte är en av oss men med oss: "Skaffa en refuseringsmonter på Bokmässan. Samla ihop ett gäng som blivit refuserade, visa upp era alster, försök få pressen att nappa. Gråt inte skrik!
Men är det 1800-talet ff. Är inte detta system lite förlegat. Gå med mössan i hand till överheten och bli dissad. Detta är skrivet utan någon som helst eftertanke, det liksom bara kom ur mig."
Bra rutet tycker jag.
/Sassa
Ja det där har jag oxå hört flera gånger. har lagt mina barnböcker på is en stund nu, men ska ta tag i dem igen och kanske göra om för att jag tror verkligen på mina idéer. Är glad för att jag hittat denna blogg. :)
Malin, välkommen, roligt du hittat hit!
Skicka en kommentar