Soundtracket till våra liv

Henrik Berggren i Broder Daniel.

För mig har musik alltid varit en viktig del av mitt liv. Den som har läst Snart är jag borta vet att musiken spelar en avgörande roll för handlingen och för personerna i den. Jag har till och med satt ihop ett eget Soundtrack till romanen.

Det är antagligen ingen slump att musiken ofta spelar en så viktig roll under puberteten och tonårsåren. Där finns de tvära känslokasten, kärleken och identiteten. I musikens värld är allt tillåtet och inga känslor är fula eller förbjudna.


Genom låttexten och stämningarna förstår vi vår omvärld, känner igen oss och skapa en identitet. För mig började skrivandet men även det politiska uppvaknandet med punkens kaxiga käftsmällar. Det började med Ebba Grön, Sex Pistols och Thåström. För att sen fortsätta med The Clash, The Cure och Siouxie and the banshes och vidare både bakåt och framåt genom musikhistorien. Det var 1990-tal och känslan av att jag hade missat punkvågen skavde men vägdes upp av upprorskänslan och att det fanns en hel värld där ute att förändra.

För Maja i Snart är jag borta heter bandet med stort B Broder Daniel. Det perfekta tonårsbandet som har allt. Stora känslor, en sångare med star quality i Henrik Berggen och ett sound som doftar kärlekssorg och förlorade drömmar. Men de erbjuder också en tillhörighet för alla de som känner sig utanför. För alla drömmare och alla dem som vill att livet ska vara något mer än vanligt grå trist vardag. För Maja blir Broder Daniel det yttersta beviset på att det finns något annat, något bättre som väntar där ute.

/Hanna Jedvik