Den allra första gången

Jag vet inte vad det är som är så fängslande med de där åren mellan barn och vuxen. Det som kallas för pubertet. Tonår.

Kanske är det svängningarna. Att livet är som en berg- och dalbana och att allt möjligt. I det där reportaget om pubertet som jag skrev för Göteborgs Posten pratade jag med Sanne Näsling Torpenberg som i våras debuterade med den superfina ungdomsromanen Kapitulera omedelbart eller dö. Om de två bästa vännerna Lovely och Mary och deras näst intill symbiotiska vänskap.
 

Sanne Näsling Torpenberg sa att för henne var det en självklarhet att boken skulle utspela sig under vårterminen i nian då man befinner sig på en språngbräda ut i livet. Och jag tror att vi alla kan minnas den där känslan av att lämna allt det gamla bakom sig, vetskapen om att man snart kan skaka av sig sitt högstadiejag och bli någon annan. Få nya vänner och nya intressen. Samtidigt pirrar en ovisshet och inför framtiden. Man vet man vad lämnar men inte vad man får. Men man vet att man är på väg.
Snart är jag borta utspelar sig under under ett gymnasieår. Maja ska ta studenten och Lina befinner sig i ett segare mellanår och står vid sidan av och ser Maja ladda inför att sluta skolan, ta steget ut i vuxenvärlden och lämna Lina och småstaden bakom sig. Det som är spännande med att skildra gymnasieåren är att det ofta är då man formas och börjar bli lite mer trygg i sin identitet. Som tonåring upplever man också allt för första gången. Första fyllan, första sexet, första relationen...

Gunnar Ardelius

I samma reportage intervjuade jag också Gunnar Ardelius som bland annat har skrivit den starka kärleksromanen Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket. Om Morris och Betty och deras relation. Gunnar Ardelius menade att när han skrev den funderade han på varför han egentligen skulle berätta om just en kärleksrelation när det redan finns hundratusen berättelser som redan är skrivna. Han kom fram till att för Morris och Betty är det den allra första kärleksrelationen. Därför var det angeläget för honom att berätta deras historia.

Det är också därför som det är så intressant för mig också att skriva om puberteten och tonåren. Inte för att jag har fastnat där och inte kommer vidare. Utan för att allt under de där åren är så starkt. Och allt är lika viktigt.

/Hanna Jedvik