Kanske är det svängningarna. Att livet är som en berg- och dalbana och att allt möjligt. I det där reportaget om pubertet som jag skrev för Göteborgs Posten pratade jag med Sanne Näsling Torpenberg som i våras debuterade med den superfina ungdomsromanen Kapitulera omedelbart eller dö. Om de två bästa vännerna Lovely och Mary och deras näst intill symbiotiska vänskap.
Sanne Näsling Torpenberg sa att för henne var det en självklarhet att boken skulle utspela sig under vårterminen i nian då man befinner sig på en språngbräda ut i livet. Och jag tror att vi alla kan minnas den där känslan av att lämna allt det gamla bakom sig, vetskapen om att man snart kan skaka av sig sitt högstadiejag och bli någon annan. Få nya vänner och nya intressen. Samtidigt pirrar en ovisshet och inför framtiden. Man vet man vad lämnar men inte vad man får. Men man vet att man är på väg.
Snart är jag borta utspelar sig under under ett gymnasieår. Maja ska ta studenten och Lina befinner sig i ett segare mellanår och står vid sidan av och ser Maja ladda inför att sluta skolan, ta steget ut i vuxenvärlden och lämna Lina och småstaden bakom sig. Det som är spännande med att skildra gymnasieåren är att det ofta är då man formas och börjar bli lite mer trygg i sin identitet. Som tonåring upplever man också allt för första gången. Första fyllan, första sexet, första relationen...
Gunnar Ardelius |
Det är också därför som det är så intressant för mig också att skriva om puberteten och tonåren. Inte för att jag har fastnat där och inte kommer vidare. Utan för att allt under de där åren är så starkt. Och allt är lika viktigt.
/Hanna Jedvik
2 kommentarer:
Fin tanke det där, att det är den allra första kärleksrelationen. Det är så lätt att glömma det, att saker är första gången. På riktigt lätt att glömma menar jag, eftersom vi alla har varit där.
Sen sitter man och är vuxen och tycker att saker inte är så dramatiska och att kärleken är allmänmänsklig och att det är likadant för alla och så där.
Första gången är första gången, det som är underbart är underbart och det som nästan dödar en dödar en nästan.
Fastän man är ung, eller kanske just därför.
Samtidigt kan man uppleva saker lika starkt idag som då. Det ska man inte heller glömma. I alla fall kan jag det. Då och då. :)
Skicka en kommentar