Att skriva kan jämföras med att improvisera i teater

Innan jag blev författare arbetade jag många år med teater. Både som pedagog/regissör och som skådespelare. Jag har turnerat med barnteater och skrivit många teaterpjäser.
En av de mest spännande teaterformerna är improvisation. Speciellt direktimprovisation som ofta sker under namnet: Teatersport. Att gå upp på scenen, inför en publik, och inte veta vad som kommer att hända, att inte ha några repliker intränade kan verka skrämmande, men är fantastiskt spännande om du kan bemästra rädslan. Publiken väljer miljö och rollfigurer och du kan inte planera någonting i förväg.

Då gäller det att bejaka vad dina skådespelarkompisar gör och säger på scenen. Att inte streta emot och försöka stenhårt driva en egen linje. Det kan vara den där lilla obetydliga repliken, som någon annan skådespelare säger, som du hakar på, som så småningom driver fram en helt fantastisk scen.
Samma sätt att tänka har jag funnit i den skrivande processen. Jag planerar ett händelseförlopp, men plötsligt lever figurerna sitt eget liv och som författare måste jag följa med även om det inte blir som jag planerat från början. Ibland blir det ett blindspår, en återvändsgränd och jag måste backa tillbaka i handlingen, men för det mesta är det helt rätt att följa med och säga ja till den oplanerade utvecklingen.
Jag spelar alla roller i min skrivarprocess. Jag är den elake, jag är den döende kvinnan, jag är hunden som nosar i busksnåren, jag är duvan som flyger högt över marken.
Jag ser allt och min bild är klar och tydlig.
I den stunden är jag en del av boken, för mig händer det på riktigt och fantasin flödar helt fritt. Nästan som när barn leker. De bär den där fullständiga fantasin som vi ofta tyvärr tappar bort som vuxna.
Fantasi- och skaparkraften som behövs för att frigöra våra vuxna, fyrkantiga ramar.

Monika Häägg