Lyssnade på en föreläsare för ett tag sedan som kom att prata om "hur man hanterar storpratare" i en grupp. Hon var själv en storpratare sa hon, och i ett sammnhang hade de bestämt sig för en regel kring turtagning: när man har sagt något så måste man vänta tills fyra andra har sagt något innan man får komma in i samtalet igen.
"Det var en chock", erkände hon, och förstod först då hur van hon var att komma in med synpunkter och funderingar efter var och varannan annan talare.
Kanske går samma regel att använda i ett klassrum? Till exempel när man har ett boksamtal (se gårdagens inlägg om boksamtal.)
Själv kom jag att tänka på det motsatta problemet - elever som helst sitter tysta, timme efter timme, fast de kanske egentligen har massor av värdefulla kommentarer. Det är i vardagen som en klassrumskultur skapas, men jag som författare möter ju också de där tysta eleverna. Då har jag kommit fram till att jag behöver - ett glas vatten!
"Talare har alltid ett glas vatten vid sin sida. Har ni märkt det? Man kanske tror att det är för att de blir hesa av allt prat eller helt enkelt för att de känner sig törstiga. Och så kanske det är. Men jag har upptäckt den allra viktigaste betydelsen av att ha ett glas vatten till hands: det tillåter tystnad som inte blir pinsam.
Tänk er följande: en brötig samling 12-åringar ramlar in på ett bibliotek, slåss om de mjuka kuddarna på översta raden i mysrummet, alternativt breder ut sig längst ner med sina långa ben, sparkar lite på varandra, fnissar och skruvar på sig. Framför dem står Författaren.
Författaren berättar anekdoter, läser kanske en stump eller berättar om skrivprocessen och sin barndom eller alltihop på en gång. Men förr eller senare kommer stunden när författaren säger: Är det någon som vill fråga något? Då infinner sig (inte alltid, men ofta) den besvärade Tystnaden. I de flesta klasser finns det några som är tillräckligt modiga och/eller tillräckligt intresserade för att våga fråga, men nästan alltid ser Författaren hur det blänker i flera ögon, och kanske till och med rycker i vissa armar, men utan eleven riktigt kommer till skott.
Det är då vattenglaset kommer in. Författaren säger:
Det gör inget om ni inte har några frågor för jag har så mycket att berätta, men det är kul med frågor så om ni vill … jag måste bara dricka lite.
Och medan författaren omsorgsfullt klunkar i sig så får det vara tyst en liten stund. Och ingen tycker det är pinsamt eller jobbigt. Författaren är ju så klart törstig. Och då – när det får gå några långa, sköna sekunder av avslappnad tystnad – då kommer de upp i luften, händerna, då kommer frågorna, också från dem som inte är de modigaste och mest pratsamma.
Vatten är nyttigt!"
Andra tips för att hantera ni stor- och småpratare?
Kerstin Lundberg Hahn
2 kommentarer:
Det där är spännande!
Och så lätt egentligen, det ska jag komma ihåg.
Jag brukar nog faktiskt göra lite omvänt. Kanske är det dumt?
Men jag tänker att jag är helt ny i den här gruppen och VET inte vilka som pratar mycket eller lite. Läraren vet, men han/hon berättar ju inte det.
Så jag försöker ha koll så att så många som möjligt får säga något och vi samtalar i stort sett hela besöket, det är så jag jobbar, så rätt många får rätt mycket sagt.
Vissa mer såklart.
Och jag är också en storpratare.
Och då minns jag alla gånger när man har blivit tystad, ibland på ganska hänsynslösa sätt. Sätt som plattar till och tar lusten ur en.
Och då tänker jag att det ÄR inte min uppgift att be de ungarna att stå tillbaka just nu. Eftersom jag ju inte ens vet säkert vilka de är?
Så jag hoppas att läraren arbetar med gruppdynamik och allas rätt till utrymme och allt sådant vid andra lektioner och låter just då samtalet och mötet handla om det som kommer upp.
Plus att jag inleder med att var och en presenterar sig förstås...
Jag antar att problemet med "inga frågor" handlar om lite äldre barn än de jag träffar, i och för sig.
Och vattenknepet är ju bra av andra anledningar också.
Man är törstig till exempel:)
Men det är också en av anledningarna - bland tusen andra - till att ett besök av till exempel en författare är en bra grej.
Man möter inte bara en yrkesmänniska utan också en människa vilken som helst.
Just den här personen, som då kan vara till exempel en storpratare.
Eller en tystare typ, en som är blyg eller bullrig och som har saker att berätta och fråga om ur som handlar om livet.
OM det kommer tillräckligt många sådana besök till klassen, det gör det förstås inte.
Men om.
Då får alla barn möjlighet att träffa vuxna som kanske är som de själva lite grand? Vuxna som de kan identifiera sig med och tänka att jaha, så kan det vara.
Vuxna är sinsemellan lika olika som barn.
Jag tänker att en av de sakerna jag är när jag besöker en klass är just vuxen.
Och att det är viktigt att visa för barnen att det är en bra grej att växa.
En bra grej att leva.
Ibland kan vuxenvärlden verka så skrämmande och tråkig och vi hyllar gärna barndomen som en frihetstid men alla MÅSTE ju växa.
Då vill jag visa dem att det är det värt:)
Hur kom jag in på det här?
Skicka en kommentar