tisdag 13 september 2011

Det där som sätter djupa spår

När jag skrev min debutroman Snart är jag borta hade jag ingen tänkt målgrupp i huvudet. Jag visste inte att det skulle bli en ungdomsroman och absolut huruvida något förlag skulle vilja ge ut den eller inte. Jag skrev om det som låg mig varmt om hjärtat och som jag själv hade velat läsa några år tidigare.  De populärkulturella referenserna duggar tätt och inramningen är en tydlig samtid.

Boken handlar om Maja och Lina. Två bästa kompisar som på det stora hela är ganska lika. De är båda två någon slags poptjejer som gillar nästan samma musik och hänger med samma personer. Ändå så olika. Lina är den högljudda bråkiga som är rätt fram och säger vad hon tycker. Maja däremot vänder ilskan inåt mot sig själv. Hon kämpar för att stå emot Längtet, hennes eviga följeslagare som lockar med rakblad och snabb lindring. När Lina råkar ut för ett grovt sexuellt övergrepp förstår Maja att något är fel men hon förstår inte vad. Lina bestämmer sig för att inget berätta och istället bubblar självföraktet ut mot omgivningen. De båda vännerna slutar prata med varandra och inget är längre som förr. 

De vuxna finns där och vill lyssna men Maja och Lina är rädda för att belasta föräldrarna med sina problem. Därför sluter de sig ännu mer och bestämmer sig för att de måste lösa problemen på egen hand. Inte helt ovanligt under tonårssåren –  att vännerna blir de som får stötta när vuxenvärlden inte släpps in eller är närvarande. Även om Maja och Lina inte släpper in någon.


Det som får i vår famn som unga spelar stor roll för vilka vi blir senare i livet. Vad våra kompisar utsätts för har kan rispa minst lika djupa sår som de törnar som själva får. Vårt sätt att som unga att tvingas ta ansvar för kompisarnas utsatthet är en av alla de erfarenheter som präglar oss för resten av livet.

Därför är det vår skyldighet att få unga att förstå är att vuxenvärlden finns där för att lyssna, förstå och stötta. Barn och unga ska inte behöva skydda sina föräldrar. De har rätt att få vara trygga i förvissningen om att de vuxna finns där för dem. Att de äldre lyssnar utan att döma och att inget av det som deras barn har varit med om är för jobbigt att hantera. Det måste vuxna låta dem förstå och förklara, ingen kan veta det av sig självt. För vad som än har hänt är det alltid värst för den som inte är vuxen. 

Och det måste inte nödvändigtvis vara det man själv är med om som behöver bearbetas. Att stå nära någon som råkar ut för något eller går igenom något jobbigt kan vara nog så viktigt att få prata om. Att prata med en vuxen innebär inte att man sviker sin vän.

/Hanna Jedvik 

4 kommentarer:

Caroline sa...

Vad bra du säger det. Just att man inte vill belasta sina föräldrar är nog vanligare än man tror. Eller att man inte tror att man har rätt till föräldrarnas omtanke längre för att man blivit äldre och frigjort sig. Det är stor skillnad på att vara 10 år och 14 år.
Det måste vara ett fenomen som hör just tonårsperioden till, känns som att det är lika nu som då.
Har du skrivit om just det i din bok? Att man har rätt till sina föräldrar?
Jag tänker att det kan ju vara ett sätt att få reda på det om man inte tror att man får vända sig till en vuxen.

BBN sa...

Hej!

Min bok handlar främst om Maja och Linas relation. Egentligen står deras relation till föräldrarna lite utanför. Men Maja och Lina har tur, för deras föräldrar finns där och vill in även om de inte alltid får tillträde till sina döttrars sfär. De får lite slå sig in. Så där som det är. Kort sammanfattning. :) Vill inte avslöja för mycket av handlingen heller...

/Hanna

Pia Johansson sa...

Stark video.

BBN sa...

Stark låt. Hon är fantastisk den kära Annika Norlin.

/Hanna Jedvik