Kritikern Pia Huss pratade i svt:s Debatt (se mitt inlägg 22 april) om att den censur och självcensur som det talas om i barnbokskretsar just nu är ett ”bråttomproblem”, i alla fall delvis. Att vi vuxna är så fokuserade på att klara av godnattsagan snabbt att vi undviker svåra ämnen som kräver samtal och funderingar. Jag tror hon har rätt, och jag befarar att högläsningen riskerar att åka ut med samma badvatten.
Kan barnen läsa själva så ”frigörs ju tid till annat”. Och finns det möjligen en liknande stress i skolan? Att det är så många ämnen som ska hinnas med, att högläsning – som ju tar tid – får stryka på foten?
För det tar tid att läsa högt. Både själva läsningen, men också pratet som hör till – funderingar kring berättelsen, associationer till egna erfarenheter och undringar. Därför passar högläsning dåligt in i bråttomsamhället.
Om det är sant så riskerar många barn gå miste både om komplexa berättelser och de samtal och den gemenskap som föds ur högläsningssituationen.
Så deprimerande! Men så tänker jag att det ju finns en massa motrörelser till det uppskruvade tempot i samhället: yoga, slow food, medveten närvaro, meditation.Är det kanske så man ska ”sälja in” högläsning:
Så blir du lycklig – läs högt för dina barn!
Kerstin Lundberg Hahn
6 kommentarer:
Ja, jag tror du har rätt där. Ändå är det ju när barnen själva kan börja läsa lite som man kan hitta mycket bra böcker som är njutbara också för den vuxne läsaren. En bok jag gillade mycket att läsa högt är "Hedvig" av Frida Nilsson. Och där finns en hel serie att fortsätta med. Att högläsningen passar i slowrörelsen är ju perfekt (är det inte Falköping som utnämnt sig till sveriges slow-stad?)!
Det har varit roligt och intressanta inlägg under veckan, tack för dom!
Hej!
Högläsning, ja...
Jag har så svårt att förstå att man inte unnar sig det?
Man måste ju ändå göra någonting? Vare sig man vill ha egen tid eller göra något roligt och beydelsefullt tillsammans med barnen?
Vi brukade lägga lästiden lite tidigare på kvällen, inte alldeles vid läggdags för då var vi så trötta allihop. Istället läste vi direkt efter middagen, medan barnet åt färdigt och sedan ritade. Eftersom detta var en unge som rotade hela tiden kunde man dessutom lägga lite tema på ritandet och ge uppdraget att rita utifrån boken som lästes, det var kul.
Läser nu en spännande bok om högläsning, Bilderbokens möjligheter av Agneta Edwards. Visserligen handlar den om bilderböcker men jag känner att jag får ny insperation och starkare argument för all slags tillsammansläsning, väldigt kul- Återkommer mer om denna bok när den är utläst!
Jag minns tydligt kvällsläsningarna för mina döttrar, nära varandra i ålder, nu myndiga båda två. En på var sida i sängen om min fru eller mig. Vi kan allihop fortfarande Petter och hans fyra getter utantill. Min äldsta dotter målade en tavla av dessa färgglada djur och gav den till sin syster i julklapp förra året. Den blev mycket uppskattad.
För min son läste jag mer vid köksbordet. Vi skrattade tillsammans åt Enid Blytons fantastiskt rasistiska formuleringar och märkliga värld med kokerskor och stenhårda könsroller. Där kom pratet naturligt om ämnen som inte var menade att vara kontroversiella då det begav sig men som blivit det 40år senare.
Det här med inställningen till högläsning, tror jag har att göra med vad man själv bär med sig.
Min mamma tyckte om att läsa högt för mig. Det var det bästa jag visste att lyssna till henne då. Det spelade ingen roll hur dagen varit eller hur livet såg ut just då. Mamma läste högt.
En av favoritböckerna var Barnen i Bullerbyn. Jag behövde den mycket då.
Det har alltid varit självklart för mig att läsa för de egna barnen.
Såklart hänger det ihop med vad man har med sig, det är ju det som är så himla dumt.
Om man INTE har läsningen med sig nämligen..
Pappa läste för mig, jag läste för sonen, sonen läser för flickvänner och kompisar...
Men även bland vänner som jag vet har läsningen med sig verkar det som om högläsning för lite större barn faller undan, det där med att "de kan själva och måste träna" och "vuxentid" kommer emellan.
Såklart måste man ha vuxentid, men kanske inte just på bekostnad av läsningen?
I den där boken jag läser, se kommentar högre upp, berättas om lyckade förskoleprojekt där man läst på förskolan och även haft böcker till utlåning för föräldrarna. Barnen har fått välja själva, personalen berättar för föräldrarna som blir inspirerade och vill vara med, lånar hem böcker, läser hemma och kanske sedan fortsätter med det...
Att det fungerar ganska bra även när föräldrarna är ovan läsare.
Ja,
Jag ska läsa klart och återkomma sen...
Jag tänker på högläsning och tystläsning och att man upplever text och språk på helt olika sätt beroende på vilket man väljer. När man läser tyst är boken tyst. I alla fall mina texter är nog egentligen inte tänkta för att bara vara bokstäver på papper, dom är tänkta för att vara ljud och rytm också. Gör mig lite ledsen att väl knappast någon tänker högläsa ungdoms- och vuxenromaner.
Det känns ibland när jag läser som att vissa böcker ropar mer än andra på att bli lästa högt och om jag inte gör det har jag gjort fel mot dom och hoppat över nåt väsentligt. Som muminböckerna. Jag tycker så mycket om rytmen och man bara måste få säga alla speciella och nyuppfunna ord högt.
Skicka en kommentar