onsdag 21 april 2010

Varför skulle jag det?

- Skriver du bara för barn?
- Ja.
- Skulle du inte vilja skriva en vuxenbok?
- Varför skulle jag det?

Jag får frågan med jämna mellanrum. Både från vuxna och från elever jag träffar på skolbesök.
Förut försökte jag svara och förklara något slags varför och varför inte. Jag trasslade in mig och var aldrig nöjd med svaret.

Tills jag kom på att det nog var frågan som kändes fel. Det ligger liksom i själva formuleringen ett antagande om att barnlitteratur "bara" är ett steg på vägen mot vuxenlitteraturen. På samma sätt som barn och ungdomar betraktas som lite mindre värda.

(Oh, nej - aldrig i retoriken. Bara i praktiken.)

De där värderingarna känner ju eleverna också till - intuitivt om inte annat. Det är väl därför också de frågar.

Nu har jag börjat svara så där, som om jag inte riktigt begrep frågan:

- Varför skulle jag det?
Och det fina är att elever som får det svaret ler. Förnöjt!


Kerstin Lundberg Hahn

7 kommentarer:

Jessika sa...

Jag skriver ju både för barn och vuxna.
Och då är det tydligt hur olika det värderas.
Min "första" bok är till exempel den som annars känns mera som nummer fem... Men barnböcker, de är ju för barn?
På samma sätt undrar folk då om man nu "ska sluta skriva barnböcker", helt i linje med att ha gått klart grundskolan. Då gör man ju inte det en gång till, eller hur?
Sen är det ett problem tycker jag att barn böcker (jag kan inte uttala mig om ungdomsböcker, de läser jag som de romaner de är, och lyckas inte skriva)har så mycket barlast av pedagogik, lästräning, nytta och annat tjafs att släpa på. De får sällan samma chans som vuxenböcker att vara litteratur, eller om man vill det - konst. Så som de är, eller kan vara.
Det skulle jag gärna vilja ändra på.
Hur gör man?

Katja sa...

Jag har ju skrivit en ungdomsbok och en vuxenbok, eller jag har skrivit två böcker, sedan skulle dom ges ut och måste åldersbestämmas.
Och visst känns det som att ungdomslitteratur betraktas som lite mindre konst- och lite mer nyttotext- än vuxenböcker. Och att det finns en statusskillnad. Vissa saker är liksom självklara. Som att en vuxenbok recenseras lite mer, eller ganska mycket mer. Som att man inte klumpar ihop fem vuxenböcker om samma ”ämne”, säg trettioåriga mäns livskriser, och skriver en enda recension om alltihopa.
När min vuxenbok recenserades, eller när vuxenböcker överhuvudtaget recenseras är det ju självklart att man talar om språket, det är ju författarens konstnärliga medel.
När min ungdomsroman recenserades var det som om jag inte hade något språk- alls. Om det kommenterades var det för att det ansågs lättläst och tydligt.
Där är den igen- nyttan- det ändamålsenliga - inte konst.
Ja, hur ändrar man det här, kanske det börjar här, med vad vi som skriver för barn och unga tänker?

Sara sa...

Intressanta och ständiga frågor att diskutera!
Det gäller också många andra områden i vår kultur. Så fort man sätter barn eller ungdom (kanske också pensionär) framför en företelse eller ett ämde så ramlar det ner flera pinnhål på viktighets-stegen

Pia Johansson sa...

Recension om 30-åriga mäns livskriser, ha, ha!

Inger Granberg sa...

Håller med.
Det är dessutom inte ovanligt med personligt tyckande från rescnteter kring barnlitteratur.
Det verkar som om det är svårare att se och ta till sig en barn/ungdomsbok just som den bok den är.

MM sa...

Viktig diskussion det här. Enda sättet att ändra på sakernas tillstånd är nog att fortsätta debatten. Och att vi själva tar vårt arbete på allvar, jobbar för att bli allt mer professionella i olika sammanhang.

Aminoff sa...

Bra talat, Kerstin! Vi får hålla fanan högt, tillsammans!