onsdag 28 april 2010

Hur texter växer och dör

Ett manus är som en levande planta; det kan inte hanteras hur som helst. Det måste få plats att växa och näring. Och det måste få ta den tid det behöver för att mogna. Varje manus är olika, inte bara till innehållet utan även vad gäller arbetsrytm och de är olika känsliga för störningar.


När jag skrev "Spåkvinnans lärling" (2006) t ex så gick det väldigt lätt, det var en bok som skrev sig själv och den var inte heller speciellt känslig för störningar. Medan "Kristallballongen" (2002) var en oerhört sårbar process. Den höll på att självdö och tålde inte att grävas upp flera gånger.
Nån som känner igen det där? Att en text tappar kraft för varje gång man måste lägga den åt sidan och sedan gräva fram den igen. Kanske för att man blir trött på den? Eller tappar bort själva drivet - vad nu det är... Det vore intressant med en diskussion om det här!
För mig är fenomenet mycket påtagligt. Därför måste jag alltid ha gott om tid, speciellt när jag påbörjar ett nytt manus. Då gäller det att skapa utrymme, både i almanackan och rent fysiskt i arbetsrummet. Sedan gäller det att komma tillräckligt långt i berättelsen innan det är dags att ta paus - för det måste man ju också göra.
Det går inte att skriva ett helt manus från början till slut utan något uppehåll. Så fungerar i alla fall jag. En text måste få ligga till sig under en period, helst så länge att jag hinner glömma en del. Två eller tre månader kan vara lagom. Och då ska jag helst ha hunnit ett halvt utkast först, men inte veta hur det ska sluta. För jag har en tendens att tappa intresset när jag vet hur det ska gå, nämligen. Det är också något som kan få en text att dö...
Maud Mangold

3 kommentarer:

Lena sa...

Visst är det så, att texterna måste få ligga till sig men inte för länge eller vid fel tillfälle.Svårt med balansen där. Ibland går de inte att ta tillbaka, de ligger utströdda kring fötterna som för tidigt nedtrillade äppelkart som aldrig fick utvecklas till färdiga frukter ( var inte det en tjusig linelse så säg! )Intressant att du inte vill veta hur det ska sluta, det brukar jag försöka ta reda på direkt så att jag har en början och ett slut. Men det kanske tar bort spänningen? Ja, här finns mycket att diskutera.

Kerstin sa...

Jag tänker nog inte så mycket på manuset som en planta, utan för mig är skrivprocessen som en skog. Att skriva är att söka sig fram genom en historia, hitta formuleringarna och bana sig väg framåt, att böka upp en stig i en okänd skog. Varje gång upplever jag: Jag har varit i andra skogar förut, men aldrig i den här.

Jag tycker OM det. Jag tror till och med att själva upptäckandet av processen är viktigt. Hur ska jag göra den här gången?

Oavsett om jag har sett kartan och vet målet eller ej så måste jag genom skogen, och det finns så många vägar att välja. Ibland måste man backa, bana upp en annan stig, ibland är det så snårigt och mörkt att man måste känna sig fram. Men det är alltid ett äventyr.

Fast nu har jag visst undvikit frågan om processen tappar kraft ifall man "börjar om" för ofta ... Hoppas du har fel för frågan känns brännande aktuell för mig ;)

Jessika sa...

Mitt skrivande är mycket påtagligt just "skog". Man går vilse. Eller så larvar man på längs samma gamla vägar som sist, jag är inte alltid säker på att det är en bra idé. Fast de är inte färdigundersökta än, de där vägarna...
Jag lägger texten åt sidan ofta och länge, tycker att den mår bra av det. Den jäser.
Att få den refuserad är däremot inget kreativt. Efter ett tag dör den, och sen möter jag så sorgligt mina personer någonstans där jag skrivit in dem i landskapet och då är det som förlorade vänner. Snart, snart MÅSTE jag hitta ett sätt att ta fram dem igen, älska dem lite, ta hand om dem så där varsamt så att de kanske till sist berättar det som behövs för att slippa bli refuserad nästa gång. Vi skriver tillsammans, jag och mina figurer!
Förresten - en intressant spaning. På Katjas inrådan bytte jag namn på en ganska central figur. Hon hade blivit obekväm, då hon hette samma som en person jag känner nu men inte kände när jag började skriva. Och det var bra! Hennes person förändrades - till det bättre! Jag FÖRSTÅR mera nu av hennes roll i den här berättelsen... Nu ska jag bara hitta skrivtid också...