Nej, rosa är inte alls bara en färg.
Rosa är något underbart!
De unga släktingarna igen, treåringarna har snöat in på rosa. Ja, ja typsikt småtjejer tänker man och blundar för att den ene faktiskt är pojk. Och så försöker man intressera dem för något annat, en annan färg, vad som helst.
Men sen fattar man.
Att intressera sig för rosa är att intressera sig. För något, hade det varit kattungar eller brandbilar eller olika sorters pasta så hade man sett det, att det är ett intresse.
Ett forskningsområde, som man faktiskt kan utforska.
Som när ungen letar igenom hela bokhyllan efter rosa böcker och hittar Bitterf
ittan, fast då läser man kanske inte den för henne...Eller när de gräver igenom fyra kritaskar på jakt efter alla rosa kritor och allvarligt överväger att ta med även lila. Men ratar de lila.
Jag gjorde nyss en massa skolbesök där jag pratade med lågstadieelever om att göra faktabilder. Alltså bilder med information i, relativt sann sådan. Om att man måste forska då, fördjupa sig, verkligen grundligt gräva ner sig i det man till sist lyckas avbilda.
Så kan man såklart göra också med en färg.
Rosa är en färg, men inte bara.
Det är blommor (min mamma har många rosa blommor i trädgården...) och insidan av händerna, öron i motljus, kattens nos, yoghurt med hallonsylt.
I morgon ska jag gå och köpa släktingarna en kritask med bara rosa kritor, tusen nyanser. Så att de kan forska lite.
Så kan vi ta grönt lite senare.Jessika Berglund
8 kommentarer:
Fina foton o bildkollage!
Jag är helt fascinerad av rabarberna! Både på bilden din och de som håller på att utvecklas i jordhögen bredvid lekstugan vår. De ser inte riktigt ... riktiga ut. Rabarber kanske egentligen är en sorts utomjordingar?
Underbart Jessika!
Kul att ni gillar!
Det är inte så lätt det här ska jag säga. Hitta något att kanske prata om? Och litteratur är ett väldigt vitt begrepp när det kommer till barn. Vad som helst är en berättelse, vilka former som helst kan gillas.
Men vi kör väl på nu då och ser vart det leder?
hej med morgonkaffe
Kul med positivt om rosa! "Embrace your fears" = rosa. Inkorperara det i personligheten, så slipper det bli ett komplex senare. Jag tror på den strategin. Min dotter gillar rosa, men även rött, blått och gult.
Jo, men också att vi vuxna har en tendens att tro att symboler av olika slag är givna.
Att det betyder lika för alla, utan inlärning.
Och det är mycket som ska in i personligheten, tas på allvar... Eller om man hellre vill lämnas utanför.
Det hotande rosa komplexet ligger ju helt i något som vi har tolkat och inte alls i blandningen av vitt och rött, gärna med glitter.
Och samtidigt - varje gång vi (vuxna) väljer en färg (på ett klädesplagg, ett bokomslag, vad som helst) så kommunicerar vi med hel föreställningsvärld, vare sig vi vill eller inte.
Alltså - att låta barn forska och utforska fritt utan att pådyvla dem våra eventuella laddningar är både viktigt och svårt.
Sedan kan man ju glida över på att fundera över böckers "ansikten". Vad vill jag, författaren, att omslaget ska signalera? Vad vill förlagen? Vad läser läsarna in?
Jag älskar rosa, gammelrosa, skärt, puderrosa, människofärg (jag hade en sån krita i min barndoms kritask - kanske inte så etniskt gångbart...), buggskärt... Jag har undersökt var rosa slutar vara rosa, i båda ändarna, dvs - mot gult och mot blått, när det blir lila och när det blir orange i stället för rosa. Allt är relativt - Panta Rei! Härligt Jessika, ett alldeles utmärkt bloggämne det här!
Skicka en kommentar