Livet i den lilla byn står nästan stilla, alla känner alla och det är jag och mina vänner som är veckans händelse. De där svenskarna som nog är rika, men det egentligen är ganska synd om - för det är så förskräckligt kallt där uppe i Norden.
Vi nås på omvägar av nyheten och börjar yrvaket söka via den långsamma internet-uppkopplingen. Svt-play i slow motion. Inser att det nog faktiskt - kanske - jo så är det nog: vi kan inte ta oss hem!
Det tar en timme med färja och fem timmar lokalbuss att ta sig till Zagreb. Bussen till Sverige ska inte gå förrän om en och en halv timme, men vi vågar inte chansa utan ställer oss ordentligt i kö. Det är en mycket stor busstation, en ny buss svänger in minst var femte minut. Sarajevo, Banja Luka, Mostar. Jag inser långsamt att just så här måste många ha stått och väntat. Oroat sig, tittat på klockan och knappt vågat gå på toa. På flykt undan kriget, som egentligen pågick ganska nyligen. Tiden går ju fort och ändå inte.
Som på alla resor ägnar jag mig åt att smygtitta. Jag samlar på människor som en ekorre på nötter - eller som en gam slukar kött. Just här känns det mer åt gamhållet. Men jag kan inte låta bli att leka: mannen med den stora magen, han som slukar en baguette och stoppar en flottig påse i en kasse - han tröstäter för att frun har åkt ifrån honom. Och kvinnan som ser så ledsen ut, som har fåror i pannan och är mörk runt ögonen - hon har just hälsat på sin gamle far som envisas med att inte vilja flytta med till Sverige.
Till slut dyker den upp, vår buss, och jag ser förvånat att det står Jönköping på skylten! Det känns underligt. Jönköping. Bara så där. Och vårt ordentliga köande visar sig vara förgäves, för kön blir snabbt till en svärm och den som inte talar koatiska fattar noll och ingenting! Men allt ordnar sig. Det kommer en buss till och efter en del sorterande hamnar vi i den som ska till Oslo, med stopp Göteborg. Medan den andra går till Stockholm via Jönköping. Sedan är det bara att inrätta sig i sitt lilla hörn och bo där under de 32 timmar det tar att åka till Sverige. Fortsätta fantisera, som författare har man ju alltid sitt arbetsredskap med sig. Vilken fördel det ändå är ibland!
Medresenärerna är, förutom strandsatta svenskar och norrmän, en skara vana nysvenskar med rötterna på Balkan. De översätter vänligt allt som ropas ut via bussens högtalare och visar lika vänligt hur logistiken går till vid kiss- och snabbmatstopp. Det finns en mamma med en ettåring och en femåring. Barnen hörs inte alls under den långa resan! Vid varje stopp får ettåringen tulta runt några varv. Femåringen verkar sysselsätta sig på egen hand. Stoiskt lugn och ett inrättande i leden. Jag känner mig bortskämd som klagar. För det går ju bra! Vi kommer ju hem till sist. Och under tiden har minipåskliljorna slagit ut i min trädgård.
Maud Mangold
3 kommentarer:
Har lite svårt att se dig som en köttätande gam, Maud :) men jag förstår vad du menar.
Jag är en notorisk tjuvlyssnare vart jag går, och ursäktar mig hela tiden med att det är en del av jobbet.
Sömnlösa nätter kan man också sysselsätta sig med att arbeta - utan att ens stiga ur sängen. Det är praktiskt.
Det är mycket intressant att tjuvtitta och att diskret tjuvlyssna på samtal.
Många lever också sina liv så offentligt, pratar om väldigt privata saker på sina mobiler etc.
När vulkanen sprutade som värst och alla flyg var inställda skrev min engelska väninna Soraya Allison på Facebook "is loving the blue skies without any planes and the sound of birdsong!!!". Ett annat perspektiv på samma sak.
Skicka en kommentar