Förra veckan bloggade jag på Rabén & Sjögrenbloggen om "Barnkolonin". Ett av inläggen började så här:
Joel & jag
Författaren: Okej, härmed skapar jag dig till en 14-årig kille. Du ska heta Joel.
Joel: Jaha, och varför det?
Författaren: Jag har skrivit om tjejer ganska mycket, så jag tänkte att det kunde vara trevligt med en kille i huvudrollen.
Joel: Är det här någon slags kvotering, eller?
Författaren: Nej, inte alls ... det var inte meningen att såra dig. Är du lättstött?
Joel: (rycker på axlarna) Äh!
Författaren: Jo, men säg. Det ÄR något ... det ser jag. Du kan berätta för mig. Jag vill veta allt om dig.
(Ja, och så fortsatte det med att författaren och Joel diskuterade vem som var ansvarig för det som hände i boken.)
Vad jag inte sa till Joel i den dialogen var att det från början visst handlade om "kvotering", eller snarare om att göra tvärtom. Min förra bok, "Skuggan i väggen" handlade om en tjej på 11-12. Då fick det bli en kille här, lite äldre. I "Skuggan i väggen" stod en mycket liten familj i centrum - mamma och dotter - så då byggde jag upp en mycket större familj här: föräldrarna, Joels storasyster Agnes och sladdisarna på 3 år - Max och Hanna.
Jag behövde fatta en massa tvärtombeslut för att tvinga mig själv att tänka annorlunda.
Varje skrivprojekt kan vara en undersökning av skrivprocessen lika mycket som ett skrivande av själva storyn; Vad händer om familjen är så här stor? Behöver jag stryka någon? Vilka måste vara flerdimensionella och vilka kan få vara lite plattare? Och hur kommer jag Joel in på livet?
Men alltså - nu knackar Joel mig på axeln och säger hysj! Han vill inte att jag ska skriva mer om honom. Han är den han är. Han är en kille med stark integritet.
Så, okej då. Har inte ens ett foto på honom.
Imorgon om samvetsförebråelser ...
/Kerstin Lundberg Hahn
6 kommentarer:
Alltid intressant att höra om hur kollegor tänker när de startar upp, hur mycket som är tillfällighet och hur mycket som är planerat. Och om man vet vad som är vad. Du kanske bär en historia som behöver en Joel.
Men hur gör du med personerna och relationerna mer praktiskt: skriver du ner allt i listor, person för person? Hur ser förarbetet ut?
Själv kan jag inse en bra bit in i historien att jag faktiskt inte känner personerna. Försöker bli bättre på det där.
Bengt-Erik - det är förstås en blandning av medvetna val, omedvetna och tillfälligheter, eller hur! Ett kort blogginlägg bara antyder något om processen - en process som jag dessutom ärligt ska säga att jag hela tiden undrar hur den går till. I fallet Joel: Vad jag visste var att huvudpersonen måste vara äldre än mina tidigare. Familjestorleken var absolut ett utslag av "nu gör jag tvärtom", men det hade ju inte hållit om jag inte hade märkt att var och en av familjemedlemmarna hade en funktion.
Förarbetet numera innebär att jag skriver ner ett slags livsberättelse för de viktigaste personerna. Det är samtidigt ett sätt att liksom testa grundidén. I bästa fall växer idén med sin huvudkaraktär. Hens/deras livsberättelser är sedan öppna för förändringar, för - som du säger - en bra bit in i historien inser jag ibland att personen inte riktigt är den jag tror. Det var inte bara på skämt jag i dialogen skrev: "Du kan berätta för mig. Jag vil veta allt om dig."
:-) Kerstin
Tack för kommentaren - det är alltid svårt och trevligt att få förtydliga lite.
Jag brukar rekommendera Elisabeth Georges bok om skrivande på mina kurser. Jag rekommenderar den till dem som vill tappa lusten att skriva. Halvt på skämt, förstås, för boken är fascinerande: hon är extrem. Alla hennes personer ska "ligga i analyssoffan", hon vill veta allt om dem. Men det här arbetssättet fick sin förklaring, för mig i alla fall, när jag såg intervjun med henne i Babel. Hon verkar hela tiden ha en djup depression hängande över sig och genom att ha full kontroll inte bara över personer och handling, utan även över arbetsschema och process håller hon det där mörka borta. Nå, visst har hon dessutom rätt. Ganska rätt, i alla fall: man måste ge personerna i berättelsen en historia för att veta hur de ska uttrycka sig, bete sig och varför. Men orka, skulle Bengt-Erik, 16 år, säga. Och ibland gör Bengt-Erik, 53 år, det också...
Själv brukar jag rekommendera "Writing down the Bones" av Natalie Goldberg. Hon är i så fall den som, om man nu ska fortsätta med den där analysmetaforen, använder skrivandet som meditation och en väg till självkännedom, likaväl som ett verktyg för skarpare ordbruk. Hennes tes är ungefär att man kan komma åt material genom att släppa på kontrollen, och att "övningsskrivandet" och "blajskrivandet" är en förutsättning för att hitta de exakta orden, de genuina bilderna m.m.
Själv gillar jag hennes liknelse om att våra upplevelser, minnen, tankar etc. är en inre kompost som behöver få tid på sig, och som man behöver gräva runt i för att få ut något av värde.
Men det tar tid. Och skitigt är det också :-)
Tack för tips! Nu har jag gjort min andra reservation på biblioteket för idag. Ska bli kul att stifta bekantskap med Natalie Goldberg - boken har dykt upp i något annat sammanhang tidigare. Min första reservation? Jo, det var "Skuggan i väggen".
:-)
Tack för trevligt fredagssamtal och ha en bra helg!
/Kerstin
Skicka en kommentar