Hanna Jedvik om vi

 

Vem hur och varför?

…eller han/hon/hen/det/vad?

Sånt tål att funderas på när man ska skriva. Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg så visste jag inte från början vilket kön Alex i Kurt Cobain finns inte mer hade. Jag visste, eller bestämde mig rättare sagt, ganska fort dock. För läsaren däremot en obesvarad gåta en bra bit in i boken. Varför då kan man fråga sig? Det gjorde bland annat en recensent i Värmlands Folkblad. I övrigt är det ingen som har ifrågasatt att det inte är solklart från början, vad jag har hört.

Givetvis har jag en tanke med det. Jag har rent av ganska många tankar bakom det, men jag ska försöka fatta mig kort. Lovis och Alex (vars namn inte heller framgår förrän en bra bit in i handlingen) har en väldigt speciell och nära relation. Nästintill symbiotisk. Vänskapen drabbar dem som ett pistolskott i bröstet första dagen i gymnasiet.

”Pornography är Cures bästa album”, säger du.
”Nej, Disintegration”, säger jag.
Efter den dagen är det vi och världen blir en annan.

Vänskapen är inte okomplicerad. De slits och dras mellan varandra, mellan vänner och något annat mörkt som ingen av dem riktigt kan rå på. Framför allt är det Lovis som inte släpps in i Alex liv. Istället står hon där utanför och knackar på och vill komma in. Lovis som, inte förstår att Alex som inte öppnar dörren för någon, blir kall, ilsken och irriterad. Till och från får hon kliva in en bit i Alex liv. Därinne är det varmt och tryggt och solen skiner nästan jämt. Lovis är den enda som får komma in så långt. Längre in vilar hemligheter och mörka tankar som Alex behåller för sig själv. Trots att Alex är nyckfull och tydligt säger stopp binds de båda vännerna samman av ett osynligt band som bara de kan se. Känslorna de har för varandra är starka och greppbara. Nästintill skrämmande.

Varför var det då viktigt för att inte göra klart för läsaren att Alex och Lovis är två tjejer, eller en tjej och en kille? Helt enkelt därför att inte tyckte att könet var så viktigt. Jag ville att läsaren skulle få skapa sig sina egna bilder. Att inget är rätt eller inget är fel. Kanske rent av fundera kring varför det eventuellt väcker frustration att inte få veta. Reflektera kring vilken relation och vilken typ av känslor vi förväntar oss mellan två personer utifrån att de är av samma kön eller olika kön? Och återigen – varför vi eventuellt tycker att könet spelar roll för berättelsen?

Ytterligare en dimension läggs till när det även kommer fram att Alex tampas med frågor kring sexuell läggning. Något som också var en av anledningarna till att jag valde att förlägga handlingen till 90-talet. En tid då det fortfarande var betydligt mer tabubelagt att avvika från heteronormen och när antalet offentliga förbilder för HBTQ-personer var minimalt. I det tidigare 90-talet hade inte ens Eva Dahlgren kommit ut. Kanske Rickard Wolf? Ingen visste säkert. TV-programledaren Jakob Dahlin gick bort i aids, men ingen nämnde något om hans kärleksliv. Allt det här vet ni redan om ni efter att ha sett och läst Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Den utspelar sig visserligen något tidigare, men någon avsevärd utveckling på den här fronten hade inte skett på bara ett par år.

Den enda öppet homosexuella personen i Sverige på 90-talet var nämligen Jonas Gardell (rätta mig gärna om jag har fel, ingen blir gladare än jag om jag har fel på den här punkten).
”Vet ni att jag är RIKSFIKUS?!” frågade han retoriskt i sin föreställning En hatt, en pall, en mikrofon och Jonas Gardell.
Alex i Kurt Cobain finns inte mer läser Jonas Gardells böcker så att ögonen blöder och Lovis vill slänga böckerna i huvudet på sin älskade vän.

Jag ville skriva om det här för att jag har tänkt på alla de som var unga då. De som inte vågade komma ut. De som likt Rasmus i Torka aldrig tårar lämnade Värmland för Göteborg eller Stockholm, enbart för att kunna vara sig själva.

De jag aldrig såg. De jag aldrig förstod. De som antydde men aldrig sa något rakt ut. Det här är ändå inte länge sedan. Därför var det viktigt för mig att få skriva om den tiden. För att göra upp. Kanske be om ursäkt, kanske förklara. Mitt sätt att säga att jag har tänkt på er.

I ljuset av dagens öppna klimat där unga tonåringar ofta vågar vara ärliga med vilka de blir kära i och, åtminstone inte i lika stor utsträckning, upplever att de måste ta livet av sig på grund av sin sexuella läggning eller sin könsidentitet. Idag när schlagerstjärnor, operasångare, dansbandsångare, journalister, skådespelare (nåja), fotbollsspelare (någon enstaka i alla fall), politiker, rockmusiker (tror jag?) och programledare vågar vara öppna med sin kärlek.

När vi har en artist som YOHIO som likt en sprakande, androgyn discokula klädd i klänning reser land och rike runt och uppträder för en ung publik – viss i övertygelsen om att alla har rätt att var sig själva och är mån om att sprida budskapet. Ja, då kan 90-talet te sig som en evighet tillbaka i tiden. Ändå så nära att det är skrämmande.

Därför är det viktigt att berätta. Påminna. Påminna om kampen och om hur allt handlar om tolerans och solidaritet. Om att vi ständigt måste ompröva våra värderingar och vår syn på vad som är konstigt och vad som är normalt.

Men också för att det fortfarande råder ett underskott på litteratur för unga som går utanför hetero- och könsnormen. Den finns och blir allt vanligare. Men ändå. Vi får aldrig glömma att det är vår förbannande plikt att berätta deras historier också. Vi ska blåsa liv i känslor, drömmar och fantasier som alla kan identifiera sig med. Inte bara de allra flesta.

Bryt upp, bryt om. Bryt normen. För oss som ägnar oss åt barn- och ungdomskultur finns inget viktigare uppdrag än att inkludera alla. Kärlek, sorg, glädje, hopp och längtan känns lika inuti alla människor.
Oavsett om man är svart, vit, hon, han eller hen. Det spelar heller ingen roll om man har har ett eller två ben, är blind, döv eller stum. Inom oss bär vi samma känslor och tankar om livet, döden och kärleken.

Vi får aldrig glömma. Därför spelar det roll vilka historier vi väljer att berätta. Vem och vilka vi berättar om. Och hur vi gör det.