fredag 17 maj 2013

Peter Bergting - om identitet, serier och katter


Min karriär har haft problem med identiteten de senaste åren. Vad är jag egentligen?
Illustratör, författare eller serietecknare? De flesta som känner till mig ser mig nog som antingen fantasy-illustratör eller serietecknare.
 
Om jag lägger ihop de hundratals böcker jag illustrerat och jämför med den enda serien jag gjort, så får jag inte ihop den ekvationen. För en generation rollspelare är jag dessutom mest känd för Mutant Chronicles som jag illustrerade för snart 25 år sedan. Och som om det inte var nog så verkar det som om jag ska illustrera just det spelet igen. 2011 romandebuterade jag med Legenden om Morwhayle, en trilogi med “riktiga böcker” som jag skrev manuset till åt Semic. Nu var förvirringen total. Vilket ben skulle jag stå på?
Men den där enda serien då? The Portent som den heter, kom ut 2007 på svenska. Innan det fanns den som lösnummer och serieroman i USA för Image Comics. Tydligen var det en big deal eftersom ingen svensk tidigare hade blivit publicerade på något av de stora förlagen i USA. Tyvärr så hade jag efter The Portent ingen större lust att sätta mig med en serie igen. Och jag började istället göra barnböcker.
Så småningom dök det ändå upp förfrågningar och jag tackade ja till en serie som hette Strange Girl som skrevs av Rick Remender. Vi blev vänner och gjorde ytterligare en serie som hetter Frazetta’s Creatures, baserad på en målning av den största av alla fantasykonstnärer. Mitt finaste minne av den serien blev att få hem min serietidning, signerad av Frank Frazetta själv.

Det ena ledde till de andra och snart hade jag gjort ett tiotal serieromaner, inte minst Gängkrig 145 som råkade gå och bli en succé. Jag vet att det är för att det är Jens Lapidus namn på omslaget, jag har inga som helst illusioner om att ens komma i närheten av de försäljningssiffrorna på egen hand. Och alla dessa serier jag gjorde var med andra författare. Visserligen hade jag förmånen att få jobba med några av mina förebilder som Richard Morgan och Joe R. Lansdale men jag visste att jag kunde leverera bättre om jag även skrev manuset – för då kunde jag skriva saker som jag ville rita. Fördelen med att rita åt någon annans manus är att författaren skiter högaktningsfullt i om jag inte kan eller vill rita det de skriver. Jag måste leverera helt enkelt. Tack vare det tror jag att jag utvecklades.
Men fortfarande tyckte jag att serier var något marginaliserat och kanske hänger mycket ihop med de ekonomiska förutsättningarna. Gängkrig 145 var ett unikum och en normal serie bär sig inte om man bara ser till intäkterna. Det tar helt enkelt för lång tid att rita en serie för att man någonsin ska få igen det i pengar. Att rita serier på beställning åt USA fungerar, det blir som en månadslön men det blir också maskinellt på ett helt annat sätt än hur jag gillar att jobba.

Istället är det glädjen i att rita serier och att tillhöra en community som får mig att fortsätta. Jag har många professionella vänner i USA och Sverige som gör serier och det är den plattaste hierarki man kan tänka sig.

När jag förra året återigen satte mig för att göra en serie valde jag att plocka upp Domovoi, en serie jag börjat på strax efter The Portent. Jag tänkte inte göra den om inte ett stort förlag gav ut den och frågade Dark Horse Comics om de var intresserade. Det fanns egentligen ingen annan jag kunde tänka mig och hade de tackat nej hade det inte blivit någon serie. Men de tackade ja och jag började jobba med mina 128 sidor. Snart två år senare kommer boken ut. Den har precis anlänt från tryckeriet och snart har jag ett exemplar i min hand.

Och det är först nu, när jag släpper Domovoi som jag börjar inse att det kanske är serietecknare jag är ändå? Samtidigt med Domovoi släpps Vi ska ses igen, Sanam för Kartago/Friends, en serie om ensamkommande flyktingbarn skriven av Oskar Ekman. Ett otroligt angeläget ämne och jag är jättestolt över vad vi lyckades göra på de 48 sidorna vi fick till vårt förfogande. I sommar ska jag sätta mig för att för andra gången göra en serie, Dunwich Horror, igen (som jag gjorde förra året åt IDW), men den här gången skriver jag själv åt LL-Förlaget som satsar på lättlästa serier med bland annat Edgar Allan Poe och Sir Arthur Conan Doyle.
 
Men fortfarande är det något som kliar. Visst, jag släpper minst två seriealbum i år och jobbar på två nya, men samtidigt har jag precis skrivit om både The Portent och Domovoi som noveller och jag kan inte förklara varför. Eller jo, det kan jag precis. Om Domovoi blir en succé kommer den fortfarande bara att läsas av cirka 1/10 av alla som skulle läst den som traditionell bok. Likadant med The Portent. Min fru skrev en serie ungdomsromaner baserat på hjältinnan från The Portent (De dödas rike) och om man lägger ihop siffrorna så har hon cirka 10,000 läsare medan The Portent som serie bara plockades upp av den lilla klick ungdomar och vuxna som faktiskt läser serietidningar.

Och det är nog där man får finna svaret i varför jag inte vet vad jag ska kalla mig. Jag avundas mina vänner som bara gör en sak, de vet vad de ska kalla sig. De är serietecknare, även om jag vet att några börjat snegla på att göra barnböcker.

Jag vet vad jag ska kalla mig nu:

Peter Bergting, kattägare

1 kommentar:

Jonna Berggren sa...

Känner igen denna förvirring, eller snarare tidsbrist, att få ihop olika delar av sig själv. Just nu för att varva ner och må bra är jag trädgårdsodlare (i egen liten täppa)!