Henri Gylander om En helt ny människa

När jag skriver detta är det den 25 februari 2013, min lillebror Hasses trettioårsdag. För de flesta innebär ju bemärkelsedagen ifråga att det var för trettio år sedan man lämnade livmodern för att, rimmande nog, inleda ett liv på Jorden. Men för min brors del innebär dagen mer än så. Han fick nämligen uppleva livets två största mirakel under loppet av endast tretton minuter: Födelsen och Döden. Det var ett genetiskt syndrom som var orsaken till hans hastiga bortgång, och som kom att drabba ytterligare två, och därmed alla, av mina syskon inom loppet av några år.  

Hur uppfattar ett litet barn - till exempel en treårig pojke som jag själv var för trettio år sedan - något så ytterst ofattbart som livets tillkomst respektive slut, när de dessutom äger rum så ytterst nära inpå varandra? Vilka känslor väcks, vilka frågor ställs, vilka uttryck uppstår? Det var dessa saker jag ville utforska i min första självbiografiska seriebok, En helt ny människa.

Jag ville i boken berätta min berättelse om Hasse, min allt annat än bortglömde lillebror, så som jag minns att han i all hast passerade mitt liv. Jag mötte honom aldrig levande, men under den flera månader långa väntan var han en högst levande person inom min föreställningsvärld. Sedan trettio år har han alltid stannat kvar hos mig, som både död och levande väsen, ett evigt mysterium, som en smärtsam men samtidigt livsbejakande tanke. Hans till synes meningslösa död påminner mig ibland om att jag i min tur faktiskt har fått ett liv att leva, ett liv som är omöjligt att se som annat än meningsfullt.  

Den stora saknaden efter ett syskon präglade min barndom mycket, och är än idag något jag bearbetar dagligen. Att fantisera om ett monster som skulle röva bort syskonet, bara så att jag sedan skulle kunna rädda det och bli en hjälte för alltid, var något som ofta upptog mina tankar. Allt det vardagliga och äventyrliga man kunde göra tillsammans med ett syskon: klättra berg, kramas, resa jorden runt… vad hade möjligtvis kunna vara bättre än ett småsyskon att uppleva allt detta med?? Dessa tankar gav upphov till mycket av min tidiga, närmast överflödiga kreativitet och fantasi som kom till uttryck i både bild och text. Jag blev enormt produktiv och hängiven med skapandet och historieberättandet under hela min barndom - det var mycket som skulle ut, och jag hade tid, för jag förblev ensam.  

Det skulle däremot dröja länge innan jag i vuxen ålder på allvar kom igång med skapandet igen, och på nytt upptäckte mina tidigaste uttrycksmedel - serier och bilderböcker. När jag väl i trettioårsåldern hade börjat etablera mig som serietecknare och insett vad det var jag mest skulle förmedla med mitt berättande, var det historien om min brors födelse som allt mer ville bli till en första genomarbetad bok. Det kändes som att jag till slut hade hittat något, eventuellt hittat de rätta orden, de rätta linjerna, formerna och färgerna för att berätta, och kunde förhoppningsvis göra min barndom och Hasse någon slags rättvisa. 

Men vem skulle boken rikta sig till? Tidigare hade jag gjort en del serier som fungerade för alla åldrar - till exempel gick min första publicerade stripserie i både Tivoli, Sydsvenskan och Rocky Magasin. Det kändes desto mer naturligt att i berättandet i En helt ny människa skulle rikta sig till både barn och vuxna, eftersom historien rörde sig om upplevelser som inte på något sätt begränsas av ålder eller mognad. Att berätta ur mitt barn-jags perspektiv kändes som bästa sättet att hålla det hela "rent" från onödiga vuxna analyser och kommentarer, för att i stället sträva mot det känsliga, poetiska flödet som är barndomen.

Boken, eller "grafiska novelletten" som det officiellt heter, utkom på Kolik förlag / Seriefrämjandet våren 2012. Samma vår deltog ett utdrag ur dess innehåll i den anrika Nordiska Serietävlingen i Kemi (i Finland). Resultatet blev inget mindre än förstapriset, vilket ledde till att många dörrar även i mitt forna hemland plötsligt stod vidöppna. Några månader senare bokdebuterade jag även i Finland. Det anrika alternativserieförlaget Suuri Kurpitsa gav ut ett något längre seriealbum som bestod av En helt ny människa samt en novell till, som spann vidare på den första historiens existentiella tema. För tillfället är albumet, vid namn Unia ja toiveita (Drömmar och förhoppningar), nominerad till Sarjakuva-Finlandia, Finlands stora pris för serieböcker.

Avslutningsvis skulle jag vilja dela med mig av en sonett (ja, med Shakespearska versmått), tillhörande förordet till En helt ny människa, skriven av musikern/estradpoeten/skribenten Emil Jensen. Den sammanfattar det jag velat förmedla i min berättelse bättre än vad mina egna ord kan.
 

Ett hjärta som slått slut, ett hus som brunnit

Att sakna det som fanns men inte finns

Det där vi hade men nu bara minns

Så lätt att sörja något som försvunnit

 

Men det som inte riktigt kom till liv

En inre bild av hur det skulle bli

Hur saknar vi en livlig fantasi?

Hur sörjer vi ett nyfött perspektiv?

 

En dröm kan bli ett framtidsminne

En levande vision kan bli så viktigt

En låtsaskompis som hann bli på riktigt

Som att berövas på sitt sjätte sinne

 

För saknaden är alltid absolut

I vilken dimension det än tog slut