Dialog med samvetet

Sista bloggdagen för den här omgången. Hade nästan glömt bort det där med samvetsförebråelserna. (Förträngt?) Men lovat är lovat. Här kommer det:

(publicerat i delvis annan form på Rabén & Sjögrenbloggen)
Det förekommer ett vargmotiv i "Barnkolonin". Det är ingen spoiler. Jag jobbade på i godan ro. (Om man nu kan beskriva processen med en skräckberättelse med adjektivet "godan"?!)

I alla fall - i vintras hade vi en varg här i Göteborg. Den sprang omkring bl.a. i Ruddalen, ett par hundra meter från där jag bor. Det var spännande kvällar. Spanade allt lite extra innan jag drog ner rullgardinen om kvällarna. Tyckte, och tycker, att vargen hör hemma i den svenska faunan. Gillar rådjuren också. Även när de käkar upp tulpanerna. Blir bara lite rädd när det står en älg i grannens trädgård och blänger.

Vet att jag tänkte på det där - att jag gillar när vilda djur kommer in i trädgården utan att be om lov.

Det var då någon knackade på insidan av pannbenet. Det var samvetet:

Samvetet: Så du är ingen varghatare?
Jag: Inte alls. Tvärtom.
Samvetet: Men vargtematiken i boken du håller på med då? Har du tänkt på att du kanske bidrar till det oreflekterade varghatet med den?
Jag: Nej, det kan du inte mena?
Samvetet: Men vargen finns där ju som ett slags symbol för ondskan, eller hur? Och därmed en del av den tradition som göder det där varghatet.
Jag: (svarslös)
Samvetet: (Pressar mig) Kom igen. Vill du bidra till varghatet, Kerstin?
Jag. Nej, förlåt. Det vill jag inte.
Samvetet: (rynkar allvarligt pannan) Vad tänker du göra åt saken nu då?
Jag: Skriva en förklarande inlägg på BBN-bloggen?
Samvetet: Men hallå! Du tror väl inte att alla som läser din bok läser BBN-bloggen?
Jag: Nej ... men (förhoppningsfullt) alla som läser inlägget på BBN-bloggen kanske läser boken?
Samvetet: Försök inte slingra dig. Vill du svartmåla vargar, eller vad tänker du göra?
Jag: Ingen kan väl ändå på allvar tro att jag är vargmotståndare?
Samvetet: Pytt! Vad har din privata inställning med saken att göra om din bok tyder på motsatsen?

Så följde några obekväma dagar. Samvete stod och blängde med armarna i kors. Jag kom liksom inte undan. Men till slut kom hjälpen, från oväntat håll.

Joel. Hallå!
Jag: Va? Vad vill du?
Joel: Jag vet hur vi kan lösa det där problemet med vargarna.
Jag: Men du är ju en karaktär i boken Hur vet du ...?
Joel: Jag vet allt om dig.
Jag: ???
Joel: Kolla här. Vi kan ta det på sidan 150 ungefär. Jag går in på mitt rum och slår på datorn. Jag söker på varg och får en massa träffar. Jag kollar på bilderna och då tänker jag mina tankar. Som i det här fallet är desamma som dina tankar. Fattar du?
Jag: Öh, kanske ... (sneglar på samvetet) Tror du det kan funka?
Samvetet: (fnyser lätt) Ja, ja. Vi kör väl så. Men läsarna får avgöra. Det vet du!
Jag: Jag vet, jag vet ...

Så fick det bli. Och den där Göteborgsvargen - kom den någonsin gående på vår gata?
Jo, det gjorde den. Grannen såg den. Men jag - jag satt och tittade på "På spåret". Så kan det gå.

Tack för mig för den här gången.

/Kerstin Lundberg Hahn