Högt och lågt

Hur definierar man en genre? Vad är egentligen urban fantasy?

För ett tag sedan skrev jag ett litet inlägg om urban fantasy på min egen blogg, här. Där slängde jag ihop en enkel och lite slarvig definition av urban fantasy: ”en subgenre till ”vanlig” fantasy, som oftast utspelar sig i städer och ofta (men inte alltid) i någon slags nutid”. Den förtjänar att byggas ut något, men helt fel ute är den inte.

”Vanlig fantasy” är den som Tolkien m fl står för, ofta kallad ”Hög Fantasy” eller ”Episk Fantasy”. Game of Thrones, t ex. Det finns några varianter på temat, men kännetecknande är att ”verkligheten” är det som vi skulle kalla för fantasivärlden. Den kan vara sin egen värld, utan koppling till vår, eller ha någon slags portal eller annan koppling till vår värld. Allt som egentligen är relevant för historien händer i fantasivärlden. Givetvis använder de flesta numera engelska ord, som ”High Fantasy”, men jag tycker att det känns lite styltat på en svensk blogg. Jag kallar den ”vanlig” för att det oftast är den som de flesta tänker på som fantasy.

”Låg fantasy” är fantasy som utspelar sig i vår egen värld, eller i vart fall i en värld som liknar vår och har ungefär samma regler. Bra exempel är t ex vampyrromaner, där allt ju är lite som vanligt. Fast med vampyrer, kan man säga. Som Twilight, eller Dracula.

Så, slutligen, är urban fantasy en ytterligare (puh!) underavdelning till låg fantasy, fast med den knorren att platsen (staden) där handlingen utspelar sig är en viktig del av handlingen. Här kommer faktiskt Karlsson på Taket in, med lite god vilja. Karlsson bor ju inte var som helst, utan på taket ovanför Lillebrors rum. Och Lillebror bor i Stockholm, inte i Uddevalla eller Engelsfors (som väl etablerat sig som svensk glesbygdsfantasys hemstad).

Det finns mängder av urban fantasy. Genren växer lavinartat och är, av allt att döma, omåttligt populär, oavsett läsarnas ålder. Jag tänker inte belasta er med en massa exempel på verk i genren, utan nöjer mig med min egen storfavorit, som fortfarande är Neverwhere av Neil Gaiman. Den utspelar sig i ett London som få känner till. Och London är verkligen inte bara en plats, utan nästan en egen karaktär i boken. Ska du bara läsa en enda bok i genren, så läs den.

Gemensamt för all fantasy är att världen där handlingen utspelar sig i inte bara är en kuliss. På ett eller annat sätt spelar den någon form av roll i handlingen på ett mer konkret sätt än vad som är det vanliga i annan fiktion. Det är därför lite ironiskt att just urban fantasy kännetecknas av att platsen är så viktig. Men som namnet antyder så är platsen i urban fantasy en stad av något slag, inte de outforskade vidderna.

Varför är urban fantasy så lockande? Vad är det som drar dig in i den där andra verkligheten och inte släpper greppet. För mig finns svaret i klassisk Hög Fantasy, i en gammal TV-serie och i en skenande fantasi som ständigt söker nya vägar.

Fredrik Persson