Tove Berggren: Jag skriver - alltså är jag

Hej!
Jag som gästbloggar på BBN den här veckan heter Tove. Om min mamma och pappa hade gift sig hade jag hetat Jansson i efternamn. Jag kan inte låta bli att tänka på det ibland. Att jag kunde haft samma namn som Mumintrollens mamma. Nu har jag också skrivit en bok, min första i livet. Den är fem månader gammal och heter ”Lennart Lordis Loggbok - Utsikt från livets planet”. På den står det Tove Berggren. Jag får fortfarande nypa mig i armen när jag ser det. För Tove Berggren, det är ju...jag!

Ensamma strumpor bildar hjärta

"Varför skriver du?" Den frågan fick jag för femton år sen under min allra första skrivarkurs på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv. Jag svarade att jag ville se om jag vågade skriva ner minnen med ord. Och det finns en episod som jag aldrig glömmer. Min text låg på bordet, hjärtat hamrade.   
"Varför måste alla skriva om sina jävla barndomar?"
Den plötsliga frågan från en av deltagarna blev hängande i luften. Jag ursäktade mig, lämnade rummet och visste inte om jag skulle kunna skriva igen. Någonsin. Handledaren Dan Sjögren tittade varligt på mig och sa: ”Men Tove, hur ska du kunna låta bli?” Det kunde jag inte. Tvärtom blev det början på både en skrivande resa och en personlig. Att dela mitt skrivande med andra och bli läst var omvälvande. Att försöka distansera mig till texten och förstå att texten inte är jag. Att börja lyssna till text och inse att det som inte står i texten är minst lika viktigt som det som står. Att envist och tålmodigt skriva, skriva, skriva. Att skriva igen - och om igen. Att våga LEKA, experimentera och utforska. Att upptäcka att jag mådde bättre när jag skrev, än när jag inte gjorde det. Och att det var lustfyllt!

Om jag skrev för att bli författare? Jag har nog alltid drömt om att skriva för barn. Men i första hand har drivkraften varit att undersöka min röst, mitt språk och mina bilder, och det är det fortfarande. Att ta reda på vilka berättelser jag bär på. Skrivandet är för mig ett sätt att hantera känslor, intryck och tankar. Att använda energin och glöden i en känsla, ett minne eller en upplevelse och forma något nytt.

Ett grönt skogsmonster

Under Skrivpedagog-utbildningen på Skurups Folkhögskola ht 2010/vt 2011 skrev handledaren Maria Brynge följande till oss: "...Jag tänker att skälen att skriva är mycket individuella men ändå bottnar i drivkrafter som ligger utanför det som man omedelbart upplever som det personliga. Skrivandet kan ta en i besittning och upplevas som ett beroende. Det finns en djupt liggande orsak till att människan vill uttrycka sig och lämna tecken efter sig. Den danska poeten Inger Christensen ser skrivandet och konstskapandet som lika naturliga processer som att träden utvecklar löv...”
En kurskamrat uttryckte att hon blir platt och ointressant för sig själv om det går för lång tid utan att hon skriver. En annan att hon inte kan föreställa sig hur det skulle vara att inte skriva, att hon då skulle börja rosta. Kanske handlar skrivande mycket om identitet, tänker jag. Att göra sig själv synlig, och världen. Jag skriver – alltså är jag.

Einstein har sagt att logik kan ta dig från A till B, men fantasi kan ta dig hur långt som helst. Nyfikenheten på var det är någonstans och hur man hittar dit är också en anledning till varför jag skriver. Jag förundras ständigt över den kreativa processen, från att något INTE finns…till ATT det finns! Och jag tycker det är magiskt att fiktiva karaktärer inger hopp och är betydelsefulla för oss långt efter det att författaren är borta. ”Vi ses i Nangijala”. Tänk att den sista hälsningen så ofta lånas från en saga! Att platsen är fiktiv, liksom berättelsen, är oväsentligt. Det säger onekligen något om fantasins kraft och styrka. Och kanske ännu mer om skrivandet som solidarisk handling.

  av Tove Berggren