Tove Berggren: Om Lennart Lordis b-logg!

Idag och imorgon gästbloggar LORDI också på BBN! För sedan början av september 2012 b-loggar nämligen min bokkaraktär på en alldeles egen blogg. Idén kläcktes av en väninna som tyckte att Lordi förutom att skriva loggbok, också skulle blogga. Men eftersom han enligt storasyrran Inez är lite b...så blir det ju en b-logg.
Förlaget nappade och hoppas att det kanske kan vara ett sätt att locka mindre läspeppade barn till böckernas värld. För mig är det ett sätt att hålla Lordi levande mellan böckerna, att fortsätta se världen genom hans ögon. Men det är också stimulerande för kreativiteten - och skrivprocessen.

Illustration: Marcus Olsson

Innan jag började blogga fiktivt som Lordi var det här med bloggvärlden ett närmast okänt begrepp för mig. Ett enda inlägg hade jag gjort, på Debutantbloggen två veckor innan bokutgivningen. Så att blogga som Lordi när jag knappt visste hur jag skulle blogga som mig själv - var inte självklart direkt. Jag bestämde mig helt enkelt för att bara pröva mig fram och leka. Lordis allra första inlägg fick därför bli från den rosa releasefest som jag hade för att fira boken. Bland annat låter jag honom skriva: "...det var en författare med på festen också. Men henne var det ingen idé att prata med för hon befann sig på en annan planet..." Under det la jag in en väldigt glad bild på mig - och där föll det på plats, tror jag. Jag hittade perspektivet.

Vad fyller jag då hans bloggar med? Ja, ibland plockar jag upp trådar och tankar från den första loggboken, ibland använder jag mig av sånt som kommer i den andra. Eller så blir det något helt nytt. Hela tiden experimenterar jag och går på det som kommer upp, det som känns roligt. När jag var på semester sist lät jag Lordi också vara på semester, med sin familj, och så fick han blogga (jag menar förstås b-logga!) om det. Så här till exempel:

HORIZZZONTEN

Idag när vi var ute för att leta rosa saker tog jag det här fotot på horisonten.

Vad är horisonten? sa Ernst.
Det är, sa pappa, den linje i blickfältet där markytan och himlen möts.
Men Ernst lyssnade inte för han hade börjat samla småkryp och krabbor i en hink som han ville ta med hem. Alltså till vårt hus på Vintergatan.

Tänk om man kunde stå på händer på horisonten, sa jag.
Inez stirrade på mig och himlade med ögonen, och sen sa hon att jag är ju lika puckad som vanligt fast vi är på semester. Jag låtsades inte höra utan fortsatte bara.
Men tänk om du stod här på stranden, syrran. Och tittade på mig när jag gjorde volter därute på linjen. Skulle inte det vara coolt?
Nej, sa hon. För det skulle aldrig hända.
Fel, sa jag. I fantasin har det redan hänt.

Så ställde jag mig på händer i sanden för att se hur horisonten ser ut när man ser den upp och ner. Men den såg ut som vanligt och det sa jag till Inez också.
Om man står upp och ner eller som vanligt så är horisonten ändå horisonten, sa jag.
Då stirrade hon plötsligt på mig utan att himla med ögonen.
Det där lät som en dikt eller nåt, sa hon.
Vilket då? sa jag.
Det som du precis sa, sa hon. Om horisonten.

Precis då fick vi syn på Ernst. Eller vi hörde honom rättare sagt, för han skrek som en fiskmås en bit bort. Och det var mig han skrek åt.
Du är blind som en höna, Lordi! Hela stranden är ju full av rosa saker!
Då gjorde Inez en väldigt ful grimas åt honom och sen vände hon sig till mig och sa:
Du är ingen höna, brorsan. Du är poet.

KLART SLUT//LORDI


av Tove Berggren