tisdag 8 januari 2013

Tove Berggren: Vikten av andras ögon

Så oändligt många ensamma timmar vid tangentbordet. Så. Oändligt. Många. Men om jag inte också hade delat mitt skrivande hade det inte blivit en Lennart Lordis loggbok. Och skrivandet hade definitivt inte varit integrerat i mig som nu. Jag har lärt mig hantverket, men också att skriva med kropp och själ. Att använda mitt material, säga det på mitt sätt och känna att det bär.
Du blir såklart inte författare på en skrivarkurs. Jag är inte ens säker på att du lär dig skriva där. Men jag är övertygad om att du lär dig lyssna och att du blir en bättre läsare - av såväl andras texter som av dina egna. Och det tillsammans gör att du utvecklar ditt skrivande och din röst. Tror jag. Att dela skrivprocess och tankar med andra som skriver har betytt mer för mig än jag kan säga. Och jag känner mig priviligerad som har haft så många engagerade, kloka, kompetenta, lyhörda och varma handledare genom åren.
Dan Sjögren på Nordiska Folkhögskolan som tog mina första stapplande texter på fullt allvar och läste med ömsint blick och stort hjärta. Birgitta Östlund på Nordens Biskops Arnö som fick mig att inse att en skrivande människa är det hela tiden, som synliggjorde sorgen och uppmuntrade mig att skriva om den. Maria Brynges spegling av Lordi-manuset på Skurups Folkhögskola som hjälpte mig att få syn på det som kanske kan kallas textens själ - vad den andas av och är - snarare än vad den handlar om. Och förra hösten fick jag en redaktör, Marcus Olsson på BonnierCarlsen. Tänk det. En egen redaktör! Jag är oändligt tacksam för hans ögon. Det betyder inte att jag alltid håller med och tycker att han har rätt. Eller att jag åtgärdar det han pekar på och föreslår. Men hans lyhörda läsning får mig att reflektera och ta ställning och ger mig nya perspektiv. Och vår dialog kring texten utvecklar och fördjupar berättelsen - också när jag tror att den är så klar och färdig som den kan bli. Men de viktigaste ögonen har min son:) Hans första kommentar när han hade läst Lordi var:
"Ja, det är ju inte Harry Potter direkt...men den är bra på sitt eget sätt". Tänk om alla texter och böcker fick landa i en sån respons. De ska bara likna sig själva - och det räcker!
Syftet med Skrivpedagogutbildningen på Skurups Folkhögskola är att lära sig handleda andra i skrivande och att ge respons. En reflektion jag gjorde under det året var att vi sällan eller aldrig hade pratat om respons på de många skrivarkurser jag gått. Och hur man samtalar kring varandras texter är ju rätt grundläggande för att kunna hjälpa texten - och författaren - vidare. Dan Sjögren skrev till mig att man läser på ett annat sätt när man leder en kurs, än när man recenserar böcker. Man befinner sig på den skrivandes sida - och det är där man ska vara. En bra ledstjärna är att se sig som textens vän, tycker jag. Att läsa strängt men kärleksfullt, ärligt men varligt. Och att utgå ifrån sig själv. Att inte värdera i bra eller dåligt - för vad betyder bra? Vad är innebörden av dåligt? Att istället fundera på hur författaren har nytta av responsen, se möjligheterna med texten - och vart den är på väg.  
 av Tove Berggren

6 kommentarer:

Jonna Berggren sa...

Mycket klokt och fint skrivet om ett viktigt ämne. Känner igen mig.

BBN sa...

Hej Jonna och Tack! Vad fint att du känner igen dig! Och tänk att när jag börjar skriva om just det här, så kan jag nästan inte sluta:)

Översätt online - Oversæt sa...

Riktigt bra blogg detta. Mycket läsvärt :)

BBN sa...

Tack, vad Glad jag blir! Ämnet är, tycker jag, otroligt intressant och angeläget:)

Christin sa...

De skrivarkurs jag har gått har också betytt så mycket för mig och fått mig att inse hur mycket vi behöver varandra, skrivare emellan. Superviktigt ämne!
Nu ska jag snart själv hålla i en skrivarkurs här i Karlstad - jag bävar, men det ska bli sååå roligt!

BBN sa...

Jättelycka till med kursen, Christin! Och jag är rätt säker på att din egen entusiasm över att dela skrivandet kommer att kännas, och smitta av sig, hos dem du ska hålla kurs för!:)