Gästbloggare Oskar Källner (del 2)

För några veckor sedan var jag och föreläste på en högstadieskola. De hade temadag runt: Kultur och identitet. Roligt nog hade jag blivit inbjuden för att tala om författande i allmänhet och fantasy i synnerhet.
Jag tycker att det är synnerligen passande att tala om just fantasy i samma andetag som man talar om kultur och identitet. Fantasy är så oerhört mycket mer än larviga små sagor som genrens belackare gärna talar om. Tvärt om vill jag påstå att det inte finns någon annan genre som tar just kultur och identitet på lika stort allvar.

Fantasyns själva rotsystem är just de gamla mytologierna, legenderna och folksagorna. De historier som omgav våra förfäder och gav dem en förståelse för sin värld och sin egen plats i den. När jag skrev Drakhornet så var det väldigt viktigt för mig att försöka ta detta arv på största möjliga allvar. Jag ville ge de gamla sagoväsendena en plats där de åter kunde bjuda upp till dans, men med en ny tvist.

I mina böcker finns det både troll, älvor, skogsrån och lyktgubbar. Dessutom använda jag en kallhamrat mordisk näcken som antagonist i första boken, vilket självklart var otroligt roligt. Modern fantasy är ett återberättande av detta arv. En möjlighet att föra den väldiga kraft som ligger i dessa historier in i en ny tid . Och kanske är det så att vi idag, i vår moderna värld av stål och glas, ett samhälle genomsyrat av naturalistisk materialism, behöver dessa historier mer än någonsin. Berättelser som vågar öppna dörren och låta ljuset från en annan och större verklighet lysa genom.

Men fantasy är så mycket mer än bara rolig verklighetsflykt. (Även om jag inte ser något fel i eskapism för sin egen skull.) Fantasy är en genre för att bearbeta verkligheten och sig själv. När jag talade med ungdomarna var det tydligt att väldigt många hade läst Harry Potter. J K Rowlings böcker tycker jag är ett utmärkt exempel på fantasyns kraft. Det finns en hel generation av ungdomar där ute som har växt upp tillsammans med Harry. År efter år har de kunnat följa hans äventyr och hur han växt från ett fumligt men välmenande barn till en mogen man som vågar fatta de svåra besluten och bära världens bördor på sina axlar.

Harry Potter är en berättelse att spegla sig i, att söka sig själv i, att kunna identifiera sig med. Identifikationen ligger självklart inte i Harrys exakta gärning. Det är inte så många som kämpar mot en stor mörk trollkarl på fritiden. Men böckerna handlar om så mycket mer än så. De handlar om vänskap, kärlek, nåd, sorg, hämnd och dess konsekvenser. De handlar om död, död och ännu mera död. Om hoppet om ett liv efter döden, ondska, godhet, om kampen däremellan, mognad och mod att finna sig själv och sitt öde mot alla odds. Här finns enorma mängder material för en växande (och för den delen, vuxen) människa att bryta sina tankar och känslor mot. Här finns karaktärer man kan identifiera sig med och moraliska val att överväga.

Under mitt besök talade jag också en del om Joseph Campbells monomyt. Campbell var etnolog och studerade myter och legender från jordens alla hörn. Han sammanfattade en teori om monomyten, också kallad hjältens resa, som beskriver vissa gemensamma underliggande strukturer som är gemensamma för alla dessa myter. Teorin har visserligen fått en del kritik av andra forskare som tycker att den är för reduktionistisk, men personligen tycker jag att det är en väldigt bra struktur för att analysera berättelser.

När man läst en del fantasy inser man att hjältens resa återfinns nästan överallt. Kortfattat handlar det om en ung person, ofta föräldralös och i underläge som kastas ut i en magisk värld, upptäcker egna förmågor, växer i kraft, får hjälp av en fadersfigur, får kämpa mot ondskan, ofta med hjälp av ett magiskt objekt (typ ett svärd), frestas av ondskan men övervinner frestelsen och vinner en slutlig seger. Jag tänker inte ta upp alla aspekter av monomyten i detta inlägg, det skulle bli alldeles för långt. Men jag tänker två aspekter.

Det är nämligen en oroväckande mängd fantasyböcker som börjar med att hjälten är ung och föräldralös. Fast det räcker inte med det. Den där fadersgestalten som dyker upp och guidar hjälten får inte vara kvar i livet allt för länge. Han måste dö. Det är lätt att se mönstret i t.ex. Obi Wan Kenobi (Star Wars), Gandalf (Sagan om Ringen) eller för den delen modersgestalten Grace Augustine (Avatar.) Harry Potter är extra intressant då Rowlings avlivar inte mindre än tre fadersgestalter för stackars Harry, nämligen Albus Dumbledore, Remus Lupin och Sirius Black. När detta gick upp för eleverna så undrade de självklart varför det är så vanligt.

Jag tror det finns en underliggande psykologisk orsak. Monomyten och alla dessa fantasyberättelser berättar här en sanning om livet, nämligen den att man förr eller senare måste växa upp och bli vuxen. Som tonåring står man mitt i en frigörelseprocess från sina föräldrar. På sätt och vis måste man "döda" sina föräldrar och finna en ny slags relation till dem som vuxen. Detta är en process som tar många år, men det måste göras, annars kan man aldrig själv bli helt vuxen och nå sin egen fulla potential. Genom att ta livet både av föräldrar och senare fadersgestalter tvingas hjälten i historien att ta sitt liv i egna händer och själv söka forma sitt öde. Detta kan också vara en av orsakerna till varför just fantasy fungerar så bra för barn och ungdom. Det kanske låter lite makabert, men jag tror att det är sant.

Den andra aspekten jag tänker på är frestelsen av det onda. På samma sätt som varje människa måste lära sig att bli sin egen vuxna person, så måste man också lära sig att känna igen det goda och det onda. Alla människor frestas av det som man egentligen vet är fel. Det är en del av att vara människa. Just därför tror jag att historier som de om Harry Potter och hans kamp mot Voldemorts korrumperade inflytande, och tro mot alla odds på Dumbledore, resonerar djupt hos många tonåringar idag. På samma sätt som Frodos vandring med ringen in i mörkaste Mordor resonerade djupt hos mig i samma ålder. Båda historierna handlar om personlig uppoffring av kärlek till sina medmänniskor för det som man vet är rätt.

Här ligger fantasyns oerhörda styrka. Jag vill sticka ut hakan och påstå att det inte finns någon annan genre som på samma sätt kan spegla vad det är att vara människa. Ingen annanstans finns det böcker som i så hög grad handlar om att förstå vem man är och vilket som är ens sammanhang. Fantasy är inte bara små sagor för verklighetsflykt, det är på blodigt allvar, det är superverkligt.

Ps. För övrigt vill jag bara säga att jag i genrens framtid vill se fler kvinnliga hjältar och fler modersgestalter istället för fadersgestalter. Monomyten har varit patriarkal länge nog, nu är det dags för nya perspektiv även på det.
/Oskar Källner

Vill du läsa mer om Oskar och hans böcker? Munins skärvor