När jag var tolv år läste jag Sagan om ringen för första gången. Det var en upplevelse som förändrade mig som person. Ända sedan jag lärde mig läsa hade jag varit en stor bokslukare. Jag älskade Enid Blytons femböcker, Walter Farleys Svarta hingsten och hundratals andra barnböcker. Men när jag läste Sagan om ringen var det som att en ny fas av mitt läsande, och därmed av mitt liv, påbörjades. Detta var en bok för vuxna, fast det samtidigt var en saga. Det var en påhittad värld, med påhittade personer och varelser, men när jag läste dem kände jag ändå historiens mäktiga vingslag. Jag minns hur jag tänkte "Han skriver ju som om det var på riktigt!"Detta blev början till en livslång förälskelse med fantasy. Även om jag regelbundet läser även ur andra genrer så ter de sig alltid lite torra och endimensionella jämfört med den rikedom jag finner i fantastiken. Som vuxen har jag fått nya perspektiv på genren. Jag kan nu även se att där finns mindre trevliga aspekter i Tolkiens böcker, så som kvinnornas ofta undanskymda roll och att vissa raser uttryckligen definieras som "onda" utan några som helst gråzoner. Men samtidigt lärde de böckerna mig mycket, som att även de minsta av de minsta, de som ingen räknar med, kan utföra stordåd, att segern mot det onda i slutändan måste vinnas med nåd och kärlek och att obegränsad makt korrumperar obegränsat. Midgårds årtusenden av historia med episka slag, stormande kärlekshistorier och ögonblick när allt stod och föll, blev en del av min uppväxt, och även om jag idag är vuxen och har en nyktrare förståelse av materialet så är det en upplevelse som ingen kan ta ifrån mig.
Några år efter Tolkien blev jag även förälskad i science fiction genom författare som Isaac Asimov, Arthur C Clarke och Robert A Heinlein. För mig är det dock ganska stor skillnad på fantasy och science fiction. Visserligen lever de båda under fantastikens paraply, då de båda arbetar med det som inte existerar. Men skillnaden är den att det som beskrivs inom science fiction ändå (ofta) skulle kunna existera. Det är där jag tror man ska dra skiljelinjen mellan genrerna. Det handlar alltså enligt min mening inte om huruvida historierna har drakar, riddare och magiska svärd eller rymdskepp, strålpistoler och rymdvarelser. Den åtskillnaden fungerar enbart om man ser till de ytliga attributen och leder ibland fel. Till exempel vill jag hävda att Stjärnornas krig är en av de största moderna fantasyhistorier vi har.
Fantasy däremot hämtar sitt stoff från det myller av mytologier, legender och folksagor som befolkar vår och andra kulturer jorden runt. Det är alltså en slags modernt återberättande av alla de där historierna som gav våra förfäder tolkningsramar och en förståelse för sin egen plats i världen. Det är alltså inte konstigt att många även idag upplever att just fantasy är en genre som mer än någon annan förmår att spegla livet och ge förståelse för sin egen identitet.
Då Tolkien hämtade mycket av sitt material från europeisk medeltid, samt fornnordisk mytologi, har detta i mycket bildat skola, och mycket fantasy har varit placerad i någon slags peudomedeltid/upplysningstid. Idag är det dock spännande att se hur det hela tiden dyker upp nya spännande varianter som vågar bryta mot de förväntade genrekonventionerna. Det har till och med dykt upp två nya subgenrer i och med Urban Fantasy (som utspelar sig i vår moderna värld) och Steam Punk (som extrapolerar vad som skulle ha kunnat hända om det viktorianska England hade utvecklat avancerad teknologi och kanske t.ex. haft ångdrivna luftskepp och datormaskiner och ... zombies.)
Själv skriver jag för tillfället på den tredje delen i min fantasyserie, Nornornas vävnad. Den är en så kallad historisk fantasy, något som (vad jag vet) jag är först med i Sverige. Den utspelar sig i det tidiga 1800-talets Sverige, i en tid när det fortfarande fanns troll i underjorden och älvor i mörkret. Jag hämtar mycket stoff från fornnordisk, grekisk och kristen mytologi, samt från gamla svenska folksagor. Samtidigt försöker jag få allting så historiskt korrekt som möjligt, förutom det att alla folktrons väsen finns på riktigt.
Roligt nog har böckerna funnit sin publik, vilket självklart sporrar mig att vilja skriva klart de resterande delarna av serien så fort som möjligt. Detta är dock tänkt att bli en lång serie. Jag har åtta delar planerade, så det är mycket att tänka på och många trådar att väva. Så det går inte riktigt så fort som jag kanske hade hoppats. Men man får tänka på att Tolkien tog 30 år på sig att skapa Midgård, då kanske jag kan ge mig till tåls några år till.
5 kommentarer:
Härligt att läsa, personligt och informativt! Tänk att det finns så mycket att säga om fantasy - en outsinlig källa!
Fin text! För vardagsbruk är din definition av skillnaden mellan sf och fantasy definitivt användbar och bra.
Jag var också väldigt fascinerad av Sagan om ringen när jag var 12-13 år (minns inte exakt), men jag kommer inte ihåg precis vad det var som gjorde intryck på mig just i den åldern. Det är intressant.
Fint omslag på Drakhornet. Välkomponerat. Det ser spännande ut och man vill lära känna figurerna. Vem har gjort det?
Tack så mycket för de fina kommentarerna. :-)
Caroline. Omslagets illustration är gjort av Anna Darlene van der Heiden och den grafiska formgivningen är gjord av Morten Ravnbö på Ravnbo Design.
Vi jobbade tätt tillsammans alla tre när vi gjorde det och för att Darlene (som bor i Mexico) skulle få rätt känsla för miljöerna så mailade vi ner en massa John Bauer teckningar. Det resulterade i vad jag brukar kalla för en Manga Bauer. ;-) Och jag har märkt att omslaget fungerar mycket väl med den tonåringarna.
Skicka en kommentar