Den andra verkligheten

Ett av de verk som oåterkalleligt skickade in mig på fantasy är Stephen R Donaldsons böcker om Thomas Covenant. Den handlar om den spetälske författaren Thomas Covenant som oförklarligt, och upprepade gånger, hamnar i en magisk värld kallad Landet, kort och gott. Där hamnar han i centrum för Landets öde. Då, för över tjugo år sedan, gjorde de böckerna till och med större intryck på mig än Sagan om Ringen. Varför det?

Jo, för att hjälten inte själv är från fantasivärlden. För att han till och med vägrar tro att han ens är hjälten. Han vägrar så mycket att han bitvis helt klart gör mer skada än nytta, till och med för de som försöker att hjälpa honom. De accepterar honom motvilligt bara tack vare en profetia som säger att hans är makten att rädda eller förgöra världen. Utan att spoliera handlingen för den som inte har läst böckerna så kan jag avslöja att han så klart får sota rejält för en del hemska tilltag han gör sig skyldig till, men det är inte poängen. Poängen är att man som läsare aldrig riktigt kan vara säker på om Landet existerar eller inte. Och om det inte existerar, spelar Covenants illdåd då egentligen någon roll? Läsaren tvingas hela tiden värdera och omvärdera handlingen.

Det är precis samma sak som får nackhåren att resa på sig när jag läser bra urban fantasy. Men nu handlar det även om att berättelsen får min fantasi att omvärdera verkligheten.

Tänk lite på det: Hur kommer det sig egentligen att du bara träffar på grannen när det är mörkt? Är han en vampyr, eller jobbar han bara för mycket? Bor det en trollkarl i det gamla vattentornet i Slottsskogen, eller är det bara ett gammalt vattentorn? Är verkligen Ropsten sista hållplatsen på Röda Linjen mot Östermalm, eller fortsätter tåget in i något helt annat? Kanske ett mörkt furstendöme under jord?

När du lurar på det så kanske du även minns den gamla TV-serien Twilight Zone? På ett sätt var den före sin tid, när den visade korta novellfilmer som alla på något sätt tänjde på verkligheten. Min egen favoritepisod är den om pendlaren som vantrivs på jobbet och har ett hemskt äktenskap. Han tågpendlar symboliskt mellan två helveten. På tåget sover han och drömmer att tåget stannar vid en idyll från förr som heter Willoughby. Han längtar dit, så mycket att han till slut kliver av tåget på Willoughby:s station och alla välkomnar honom. I nästa klipp visar det sig att han kastat sig av tåget i farten och avlidit, varefter begravningsfirman som kör iväg liket visar sig heta just ”Willoughby”. Underbart! Och givetvis älskade jag serien fastän den var gammal redan när jag var ung. (Jag har till och med signaturmelodin som ringsignal på mobilen.)

Twilight Zone bjöd in det fantastiska och ibland skrämmande i en känd, trygg miljö. Visst, det finns en del klart lökiga avsnitt som världen i efterhand sett nog hade klarat sig utan. Men på det hela taget så var de flesta ändå hyfsat trovärdiga historier om människor som kanske var på väg att bli galna, eller som faktiskt på riktigt var fast i en parallell verklighet - fast i gränslandet mellan dag och natt.

Det tjänar som illustration för att nyckeln till all bra fantasy är att miljön måste kännas trovärdig och självklar. Om miljön känns krystad eller fel så riskerar de övriga fantasi-inslagen att göra historien tramsig eller rent av ointressant, på samma sätt som platta schablonkaraktärer kan spoliera en i övrigt bra deckarintrig. Om däremot miljön känns självklar så är det lättare att acceptera resten av de fantastiska inslagen.

Urban fantasy spelar ofta på att det är oerhört svårt att värja sig mot en miljö som finns runt om kring dig varje dag. Har du bara lite fantasi så är det lätt att föreställa sig att din kvällspigga grannes enda möbel är en likkista i källaren. På riktigt.

Genom att väva in det okända i det välkända så blir det, rätt utfört, väldigt spännande. Och farligt.

Fredrik Persson