Just nu hinner jag inte skriva så mycket. Jag har ett annat heltidsarbete som också kräver en del engagemang. Det som inspirerar mig där för att jämföra med skrivandet är att tillsammans med kollegorna göra livet lite bättre/mer hanterbart för de vi är till för, anställda för att hjälpa.
När jag skriver är det känslor av otillräcklighet eller rädsla eller frustration som inspirerar mig.
Tyvärr.
Jag tror att de författare och konstnärer som har störst förmåga att glädja andra gör störst nytta, då vi lever i ett samhälle där många lider.
De böcker som jag gett ut speglar mig själv som ett ganska trist ensamt tjockt skolbarn till råga på eländet rödhårig, som stod där på skolgården och funderade.
Kan det glädja någon?
Kan det förbättra världen?
När jag var mycket ung skrev jag för att förstå mig själv men också för att förstå andra. Jag gick skrivarkurs ett helt år på Åsa Folkhögskola i Sköldinge. Där bodde jag på internat träffade många olika människor som gjorde stort intryck på mig. Den tiden bär jag alltid med mig och minns med värme. Jag lärde mig att det inte bara fodras talang för att skriva.
Jag läser gärna och jag funderar mycket över möten med andra människor. Det finns så mycket som kan inspirera. Ett samtal på en spårvagn, en mygga som precis dött eller en doft av vår.
Mitt arbete gör också att jag ofta tänker på alla berättelser som inte blir skrivna. Så mycket i alla människor och i alla människors liv som aldrig blir berättelser eller böcker.
Detta är en mycket stor frustration att bära. Och om den frustrationen leder någonstans och om jag någonsin kan skriva något som kan glädja någon annan återstår att se.
Inger Granberg
6 kommentarer:
Jag tror att det ensamma barnet på skolgården kan förbättra världen. Jag tror att många blir glada av att få en spegel av livets svåra, en hand som sträcks ut och säger: "du är inte ensam, jag vet hur det är." Det räcker långt.
Ja Malin så kan det vara. En gång sa jag att om jag gör livet lite bättre eller underlättar för en enda läsare så är det värt det.
Intressant läsning, Inger. Får mig att ställa frågan: Varför skriver jag? Definitivt också för att förstå mig själv. Genom skrivandet får jag fram tidigare omedvetet material. Det är enormt smärtsamt, många gånger - tar mycket energi. Jag skriver också gärna om det mörka i livet, det mörka i mig själv kanske. Jag kommer fortsätta att fundera på det du skriver och hoppas att vi kan fortsätta samtalet i olika forum framöver. //Maria
Tack Maria!
Så klart att vi fortsätter samtalet i olika forum framöver.//Inger
Det är det svåra som är det viktiga, kanske rent av det riktiga.
Och det som behöver orden allra, allra bäst.
Jag tänker ibland, angående musik, att det är svärtan som gör låten intressant. Att lyckan blir banal, inte nödvändigtvis men väldigt lätt.
Det gäller nog litteratur också.
För den skull vill jag inte ge upp försöken att berätta om glädje - också.
Fint inlägg Inger!
Jag kom att tänka på alla de långa, viktiga samtalen vi hade i kroatien... Snart är det höst och storm igen:)
Visst har du rätt om lyckan Jessika att den är svår att skildra. Men likväl viktig att skildra. Fick häromdagen också frågan om vilka drivkrafter som finns i mig när det gäller mitt lönearbete(förutom lönen då) och kände att svaret jag gav kan låta banalt fast det är det minst banala av allt, att göra gott.
Skicka en kommentar