måndag 12 mars 2012

Ett inspirationsfrö

Det finns författare som inte alls tror på inspiration, utan på hårt arbete: att sätta sig ner och skriva mellan givna klockslag varje dag (ni vet: 10 procent inspiration och 90 procent transpiration) Och så finns det de som förlitar sig helt på att inspirationen ska drabba dem och som inte skriver förrän den gör det. Jag befinner mig nog någonstans mittemellan, med en lätt övervikt åt det lättjefulla väntandet.
Ju längre och mer komplicerad text man ska skriva, desto mer måste man förstås planera och arbeta. Men mitt i alltsammans kan man träffas av ett inspirationsfrö. Det kommer till synes som en blixt från klar himmel, men i själva verket är det nog så att den mix man har i huvudet av allt man sett och hört och upplevt genom åren plötslig får en knuff utifrån. Kanske är det något man läser i tidningen eller hör på bussen eller ser i mataffären, inspiration kan komma absolut varifrån som helst. Det är då huvudpersonen i ens text plötsligt gör något oväntat, alltså oväntat även för författaren. Det där kan vara jobbigt om texten då slingrar iväg åt fel håll men ofta är det bra.
Jag brukar skriva ner sådana där plötsliga idéer på vad helst jag har till hands – skrivblocket, tidningen, servetten. Det är inte att rekommendera eftersom risken då är stor att man a) eldar upp tidningen, b) slänger servetten c) inte hittar just det skrivblocket förrän tre år senare och då inte har en aning om vad man egentligen menade med det man skrev.
När jag letar runt lite hittar jag en receptbok där det på en sida (intill ett recept på Paprikor från Balkan ) står nerrafsat: svajande hår, liket bevarat i källan (mineraler). Vem har gjort det? En granne närmar sig bakifrån…
Och på ett kvitto från 1998 har jag klottrat: Tiger Bar, svart och gult. Han skämdes med ens för sin tvåfingrade hand, för gluggen där hans hörntand suttit, för sina slitna kläder, för allt
Vem och varför? Ingen aning. En gång visste jag nog men inte nu längre. Somliga inspirationsfrön hamnar på hälleberget, somliga i god jord. Det är nog som det ska vara. Nya skapas hela tiden och kommer blåsande när man minst anar det – eller som bäst behöver det.
Och på tal om det där med inspiration och transpiration så hittade jag en anteckning jag gjort i ett block: vår: yttersta barken av björk i skorna mot fotsvett. Kanske något att testa i vår?
/Lena Arro

6 kommentarer:

Malin sa...

Intressant det där med alla kom ihåg-ord man antecknar, själv skriver jag alltid ner inspirationstankar och ideér som sms som jag inte skickar iväg, det brukar finnas 50 såna utkast i mobilen, men jag har brukar radera dem utan att läsa dem igen, för jag kommer alltid ihåg idéerna ändå. Kanske just för att jag tog mig tid att skriva ner dem? Eller hade de levt vidare ändå? Kan det vara så att man för rädd för att förlora tankar? Kanske kan man lita på att det som är viktigt inte försvinner iväg så fort?

sara g sa...

Jag använder mig mycket av inspiration. Som illustratör är det nog själva starten till att jag skall vilja göra bilder till en text - att jag blir inspirerad. Sen mot slutet av arbetet med en bilderbok är det mest transpiration.

Anonym sa...

Rolig läsning, Lena, jag känner igen mig i det mesta. Jag brukar också hitta kryptiska noteringar på allt möjligt. Och de där blocken som försvinner och dyker upp alldeles för sent. Precis så är det.
För min del handlar det mycket om att lämna utrymme och tid för att inspirationsfröna ska dansa in och börja gro. Hjärnan måste liksom vara inställd på rätt kanal - "dags att skriva-kanalen". Och då är det, precis som du beskriver, allt mellan himmel och jord som hoppar in i texten. För det mesta bra, i alla fall om jag lyckas hålla fokus. Det är viktigt att bryta i tid, så att man inte flummar ut!
/Maud

Andréa sa...

Han på Tiger Bar med tandglugg och två fingrar verkar spännande typ.
Och kul att få ta del av dina underbara notiser. Och tänk att du har kvitton kvar från 1998!!!

Aminoff sa...

Tack för tips och för att du delar med dig här på bloggen, Lena. Jag läser och lär... //Maria

Jessika sa...

Hum...
Kanske att du skulle skrapa upp dessa små lämningar från hälleberget där de hamnat och peta ner dem i lite fetare jord? Det skulle kunna bli något spännande....